sandevarn

Jag blir så fruktansvärt trött. Jag är så obota trött på allt som har med den här jävla uppsatsen att göra nu. Jag ger snart blanka fan i skiten och låser in mig i lägenheten för att inte komma ut förrän i juli. Det känns som om allt gått i en enda berg och dalbana med lite för många uppförsbackar för att det ska vara roligt. What doesn't kill you make you stronger sägs det. Dock har det som troligtvis inte kommer ta dö på mig fått mig att må halvkasst sedan början på april, och kommer göra att jag kommer ha magkatarr i 2,5 vecka till. Underbart. Verkligen.

Nu finns nämligen en anledning till att må piss över skiten igen. Ena stunden har man fem personen för en sista fokusgrupp som behövs och allt känns som det kan gå i mål. Sen får man istället två sjukavhopp på samma kväll. Dessutom kvällen innan. Nu vill jag bara lägga mig ner och böla som en femåring. Varför kan inte allt bara få rulla på och bli färdigt smärtfritt?

Jag vet att jag bölar över ett I-landsproblem och att människor har klagat över mindre. Felet ligger nog tyvärr i pressen ifrån mig själv, som i viss mån kan vara bra. Men inte i det här fallet. Jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas vilket gör att det hämmar mig i detta fallet. Det känns bara så jäkla tråkigt att behöva falla på mållinjen.

Dagen man har planerat för sedan typ november förra året är här. Det är helt sjukt. Det är min tur. Dagen som jag egentligen funderat på sedan jag satte min fot i Växjö är här. Vad händer? Var tog all tid vägen? Just nu känns det som fjärilarna vill bryta sig ur magen och frågan är hur mycket sömn det blir fram till innan fem när vi ska åka. Shit. Har jag med allt? Har jag alla papper? Fastnar jag i tullen? Fy fan. Det får bli mer update på plats om hur det gick.

Det här skrev jag som en ansökan till universitetet när jag ansökte om att få bli bloggare för dem under hösten. Det blev jag inte, men jag har glömt delge det här. Det kändes som jag skev det igår. Fan tiden går sjukligt fort.

Facebook kan vara jävligt bra, jävligt beroende framkallande men också jävligt grymt. Idag fick man det som en käftsmäll på posten igen. Minnena som man vill ha kvar och de man helst vill glömma. Men nog fick jag dom. För där, bredvid bilden som jag förnöjt beundrade stod det just "memories". Under var en bild på dig från förra sommaren. Du skrattade och var lycklig. Undra om du visste då? Det gjorde inte vi. 3 månader går så fruktansvärt snabbt. Men inte tillräckligt snabbt för att det inte ska gå en dag utan att jag funderar på vad som hänt.

Det är inte den där glada gubben som alltid körde ifrån Korpadalen till stan jag syftar på. Han som alltid luktade lite svett, men som log och sa hallå med en brummande basstämma. Nej. Inte han. Det är inte heller kvinnan med knallrött hår och speglade pilot Ray Bans som sa "halv biljett va?" och blinkade med ena ögat så man kom hem några kronor billigare ifrån Växjö. Nej, det är inte henne jag stör mig på heller.

Det är typ när man inte riktigt har något att göra. Eller om en låt börjar börjar i mp3:n eller listen. Eller om man råkar ramla förbi en gammal bild (vilket är rätt lätt gjort eftersom du tog en del). Eller när man ska gå in på din blogg som jag har gjort varje dag de senaste 3-4 åren. Då slås man av det. Att du inte finns längre. Och så känns allt sådär konstigt igen. Som att något faktiskt inte är som det alltid brukade vara. Frågan är om det någonsin inte kommer att kännas konstigt?

Trots visumbajset så är jag glad idag. Det är för att jag inser hur mycket goa människor jag har runt mig. Idag har det varit många hej då. Det tycker vi egentligen inte om. Men vi möts igen. Om ett ganska bra tag. Men tiden går snabbare än vad man tror. För jag vet vad människor betyder för att jag ska må bra. Utan dom hade jag bara varit en liten lort som Astrid Lindgren skrev. Jag kanske fortfarande bara är en liten lort egentligen. Men då är jag tamigfan åtminstone glad lort! Tack för idag. Tack för ikväll. Tack för allt. Imorgon är en ny dag.

En vän tog en bild på en arg lapp i hennes hus. Arga lappar är roligt. Det är så fruktansvärt översvenskt. Och det säger jag inte för att jag egentligen har något direkt problem med arga lappar. Jag har funderat på att pränta ner några väl valda ord ibland jag också. Men orka. Jag är inte den som klagar i onödan. 

En av de jobbigaste stunderna i mitt liv. Det var det idag. Trodde aldrig jag skulle reagera så starkt som jag gjorde. Redan utanför kyrkan fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta.

Allt var fint, men sorgligt. Så mycket blommor. Så mycket musik. Så många tårar och så mycket kärlek. Mitt huvud var som en gröt och jag fick påminna mig själv att komma ihåg att andas ibland. Men det var ett välbehövligt avslut.

Jag har rakat bort tentaskägget för att inte se ut som en luffs. Jag har köpt nya byxor för att inga andra var mörka nog. Jag har hämtat bilen ifrån klasskompisen. Jag har bytt kläder fram och tillbaka, eftersom jag inte vet vad som är rätt och riktigt. För svart, för glatt, för fint och för alldagligt.

Fick äntligen den välbehövliga promenaden med Nea ikväll. Kändes skönt att prata av sig lite. Inte för jag tror det känns så mycket bättre egentligen, för som förut blir det ju aldrig igen. Dock kändes det ändå bra att kunna fråga lite. Dela några tankar med en gammal vän, som dessutom var lite närmare än jag. Det är nog först på fredag som det kommer gå upp för en 100 procent. Både bra och dåligt. Få ett avslut, samtidigt som man inte vill det. För just nu väntar man bara.

Det börjar dra ihop sig med allt. Tidningen ska vara klar. Sångscenen ska vara klar. Sång-paperet ska vara klart. Tentaplugget börjar. utlandsstudieansökning. Utskottsfest och Allkår. Egentligen har jag inte någon större lust till något av det för tillfället. Speciellt inte festa. Något säger mig att endast lilla uns alkohol kommer dra på känslorna imorgon.

Dagen går nog till historien som den mest absurda i mitt liv. Mycket positivt att glädjas för, men som hamnar i skymundan för något jag aldrig för mitt liv hade trott kunde eller skulle hända. Det är så mycket man skulle vilja säga och så mycket mer man skulle vilja ha sagt. Men det går inte längre. Ikväll brinner ett ensam stearinljus i det Sandevärnska residenset. Det brinner för dig. Vi ses lilla Emelie.

Ibland önskar jag att jag inte var så klen. Inte klen muskulöst talat. Eller jo, jag är rätt klen där med, men jag menar mer psykiskt. Jag önskar att jag var lite mer sådan som kunde skita i vad folk tyckte och tänkte. Bara släppa allt och säga exakt vad jag tycker och tänker om folk, beteende och annat skit, och inte hålla vissa saker inombords. Orka överanalysera allt hela tiden? Det tar bara massa extra energi. Energi som jag kan använda till annat roligt.

Ibland är man bra skum alltså. ena stunden vill man inget hellre än att bara jobba ihop pengar och sticka iväg. sen helt plötsligt blir man sjukt sugen på att börja läsa så man kan skaffa sig egen lägenhet och sånt. Men jag antar att det är nu som vuxenkänslorna ska tränga sig på. Det är väl så dags nu, även om det antagligen inte blir nåt läsande av för in del på ett år åtminstonde. Nä, även om det säkert skulle vara sjukt skönt att ha egen lägenhet och allt, så vill jag nog se mig om lite, man ska bara hitta någon att se sig om med också.

Det är trots allt rätt svårt ändå. Vad vill man göra, eller kanske snarare, vad är möjligt att genomföra? Egentligen ska väl allt vara möjligt att genomföra, men det gäller att ha den rätta instinkten och dessutom den rätta pushen för att verkligen göra det man vill. Inte bara människor som säger till en att det inte är praktiskt möjligt, utan bara existerar i folks drömmar. Fast ibland kanske man behöver ett wake up call. Eller? Drömmarna är väl ändå det som pushar en mest ibland. Visst, det är väl vid en viss tid dags att märka om man valt/gjort fel, men borde man ändå inte få möjligheten först? Ingen kan säga till mig att jag inte kan lyckas med något innan jag ens provat. Dock är det kanske sugigt när man efter ett rätt bra tag inser att man gjort fel. Men vad är bäst i längden?

Nä, det är lite fucked upp allt. Känns just nu som om det inte kommer bli läsande av på ett bra tag. Men samtidigt tror jag att verkligheten kommer kicka mig så hårt i arslet att jag ramlar omkull. Så slår jag väl huvudet i marken och inser, "fan, allt det där jag redan tänkt ut sket sig, verkligheten kallar". Men så vill jag inte at det ska bli. Jag vill jobba, sen vill jag resa, eller åtminstonde kanske genomföra mina drömmar om USA. Fast samtidigt känner jag att, vafan, man kan ju läsa ett halvår på college senare, genom sina högskolestudier. Frågan är bara vad som är bäst, och vad man får ut mest av. Det lär jag aldrig få reda på. That kinda' sucks.

Någon frågade en gång varför vi ska ut i världen och hålla på? Varför vi så gärna vill dra oss mot en större stad, ett annat land, för att sedan komma tillbaka. Varför vill så många det? "vetifan" svarade jag rätt ärligt. Men jag antar att det är något som drar. Samtidigt som jag gärna hade stannat här, bara för att läget är så jäkla perfekt, så måste jag iväg någonstans. Jag vill inte inse när jag är 60 bast att jag aldrig gjorde något i livet. Tänk att se tillbaka på ett liv fullt av...Karlshamn. Bara Karlshamn liksom. boring säger jag, hur konstigt många än tycker att det låter.

Det är nog därför det är viktigt att ha förebilder. Det är lätt att fastna i denna bekväma, och förhållandevis billiga värld som vi småstadsmänniskor lever i. Jag har sett många som fastnar för det livet, det verkar som det går i arv. "Lämna aldrig denna underbara plats min son!" "Nej far, screw storstadstankarna, eller bortflyttningstankarna for all I care, Karlshamn is the shit!". Jag är glad att jag har mormor, och hade morfar. Det är/var underbart att lyssna till deras historier från hela världen. När man dessutom får se kort som visar att det faktiskt är sanning och inte bara sägen så blir man helt upprymd innombords. Sådan vill jag också bli. En sån som har sitt lilla barnbarn i knät och berättar om alla resor man gjort, om alla människor man träffat och alla intryck man fått. Sådan vill jag också bli. dock är det lättare om man är sjöman, men vafan, någon resa hade ju varit fint.

Somliga tycker nog att jag är dum i huvudet. Eftersom jag har alla som här tankarna alltså. Slänga bort pengar på resor. Äh! "Vad ska man med sådant till? Gör något vettigt, köp en bil för fan!" Jag vill inte ha någon bil. Inte nu. Jag vill ha minnen som inte den ynkaste rostfläck eller söndriga förgasare kan ta ifrån mig. För minnen skrotas aldrig, men det gör en bil. Visst, jag kan berätta om min gamla volvo 240, men den den historien har vi hört så många gånger förut att det inte är intressant länge.

 Dessutom ska ingen klaga på att jag vill ut och se världen. Speciellt inte sådana som, tyvärr, aldrig fått ta del av den. För då vet man inte vad man pratar om. Okej om man sett en del och tyckte allt var piss, men jag tror inte att många ser det så. Somliga kan ju tyvärr inte ta del av världen, på grund av t.ex. ekonomi och det är bara synd. Men man ska ändå inte säga att resande är skit för det. För vill man verkligen ut någonstans så kan man klara det. För med drömmar går det mesta. Eller, nejfan, just det, verkligheten skulle ju kicka en fett hårt i arslet. Eller?

Äh, det får bli som det blir. Ödet har väl någon sorts plan för mig. Jag tänker dock ha mina drömmar, och får jag en chans att uppfylla dom så tänker jag ta steget. För man får bara en chans i livet, och det gäller att ta den chansen medan den finns där och innan det är för sent. Gör inte som andra vill, gör som du vill. Vill du inte resa, skit i det. Det respekterar jag (även om jag antagligen hade försökt mig på lite övertalande). Men vill du göra något. Gör det för din skull och ingen annas. Det tänker jag göra, before reality kicks my shiny non-metall ass.

Har inte sovit mycket alls inatt. Detta är främst på grund av min dumma mage som tycker om att fucka sig allmänt ofta nuförtiden. Den har varit konstig till och från sedan jul. Vet inte om det har med stress att göra, eller om det är att jag bara är så trött på skolan att jag verkligen inte ens vill gå dit. Någå är det iaf, och det irriterar mig som fan när jag inte får sova. Och det vanliga scenariot när man inte kan sova är att man börjar tänka, och när jag börjar tänka då jag egentligen borde sova så skiter det sig ännu mer. Inatt var det främst framtiden som flängde runt i huvudet. Fast det flängde runt ganska mycket redan igår kväll, så jag antar att det inte var något ovanligt.

Imorgon är segast dagen i skolan. Det är dick skönt att vi ska börja på lite nytt i engelskan. Jag har funderat lite på vad jag ska göra, men får se vad det blir. Men nu förtiden så är man inte lika seg ändå. Kanske är det för att man vet att resten av veckan är ganska lugn. Tyvärr har man ju matteprov om en vecka.

Suttit och spelat en hel del gitarr idag. Är för tillfället inne på Heaven av Bryan Adams. Det är jävulskt härlig, i gutt lugnt tempo och inte allt för svår att spela. Helt rätt för mig helt enkelt. Fick dock skriva rent den för ackorden och texten jag hittade var lite "slaskiga".

Aldrig mer 100 ord. Jag orkar inte mer. Folk som dissar mig, folk som dissar dissarna. Folk som faktiskt ha något vettigt att säga, och folk som skriver om absolut ingenting! Hädanefter håller jag mig i skuggan. That's where I belong.