25 dagar blev 52 timmar
Det här skrev jag som en ansökan till universitetet när jag ansökte om att få bli bloggare för dem under hösten. Det blev jag inte, men jag har glömt delge det här. Det kändes som jag skev det igår. Fan tiden går sjukligt fort.
"Tjugofem dagar, tio timmar, tjugo minuter och trettiotre sekunder."
Tjugofem dagar, tio timmar, tjugo minuter och trettiotre sekunder. Trettiotre har blivit trettio. Ja, ni fattar vinken. Det är ingen hemlighet att tiden hela tiden tickar på. Speciellt inte med tanke på att min nya klocka låter ungefär lika mycket som ett normal-sizeat väggur, men det var inte riktigt det jag syftade på. Det är bara en liten lätt påminnelse som ligger där bredvid sängen. En högljudd sådan. Tiden står aldrig stilla.
För en månad sedan började jag jobba. Det känns som typ igår. Om mindre än en månad sitter jag på ett stort flygplan, på väg mot ett något större land där allt stort tydligen ska vara lite större, med stor förväntan och troligtvis en dubbelt så stor dos nervositet i kroppen. Hur ska allt det få plats i mig? Just då? Troligtvis kommer jag för stunden känna mig minst på jorden. Ni vet sådär liten som man kände sig när man började första klass. Så där liten som man kände sig när man för första gången stod uppe på 5:ans hopptorn och blickade ner (faktumet att någon 5 år yngre dessutom slängt sig ut precis innan gör inte det hela särskilt mycket bättre, men det är en annan historia).
Troligtvis kommer fler tankar snurra i min skalle än vad det gjort på år och dagar. För det första kommer jag vara sådär typiskt svensk. Lite sådär konservativt fundersam så jag bara tänker på allt negativt som kan hända. Att ingen vill umgås med mig. Att jag inte kommer klara skolan. Att jag kommer gå upp 15 kilo av all smält ost, eller att planet störtar någonstans över Atlanten. Men faktum är att jag har ett smart recept mot alla negativa tankar. Jag ska bara tänka positivt. Sjukt lätt egentligen. Bara blunda och tänka på allt bra som jag vet kommer ske, istället för allt det där negativa som med en ganska stor marginal inte alls kommer inträffa.
Egentligen var det ja. Who am I fooling? Vem kommer egentligen på några positiva tankar när man är nervös? Möjligtvis elitidrottare eller något, men knappast jag. Det finns ingen medicin mot nervositet för min del. Den ska liksom vara där och älta. Det ska kännas lite skit. För det är från botten man når toppen. Man ska vara sådär liten på jorden. Den där jorden som hela tiden snurrar så att tiden bara går.
Tjugofem dagar, tio timmar, tre minuter och fyrtiosju sekunder. Sjutton minuter mindre än sist. Sjutton minuter färre att använda till positiva tankar. Sjutton minuter som precis pressat in lite mer nervositet att göra mig av med, på sjutton minuter mindre. Great.
Tjugofem dagar, tio timmar, tjugo minuter och trettiotre sekunder. Trettiotre har blivit trettio. Ja, ni fattar vinken. Det är ingen hemlighet att tiden hela tiden tickar på. Speciellt inte med tanke på att min nya klocka låter ungefär lika mycket som ett normal-sizeat väggur, men det var inte riktigt det jag syftade på. Det är bara en liten lätt påminnelse som ligger där bredvid sängen. En högljudd sådan. Tiden står aldrig stilla.
För en månad sedan började jag jobba. Det känns som typ igår. Om mindre än en månad sitter jag på ett stort flygplan, på väg mot ett något större land där allt stort tydligen ska vara lite större, med stor förväntan och troligtvis en dubbelt så stor dos nervositet i kroppen. Hur ska allt det få plats i mig? Just då? Troligtvis kommer jag för stunden känna mig minst på jorden. Ni vet sådär liten som man kände sig när man började första klass. Så där liten som man kände sig när man för första gången stod uppe på 5:ans hopptorn och blickade ner (faktumet att någon 5 år yngre dessutom slängt sig ut precis innan gör inte det hela särskilt mycket bättre, men det är en annan historia).
Troligtvis kommer fler tankar snurra i min skalle än vad det gjort på år och dagar. För det första kommer jag vara sådär typiskt svensk. Lite sådär konservativt fundersam så jag bara tänker på allt negativt som kan hända. Att ingen vill umgås med mig. Att jag inte kommer klara skolan. Att jag kommer gå upp 15 kilo av all smält ost, eller att planet störtar någonstans över Atlanten. Men faktum är att jag har ett smart recept mot alla negativa tankar. Jag ska bara tänka positivt. Sjukt lätt egentligen. Bara blunda och tänka på allt bra som jag vet kommer ske, istället för allt det där negativa som med en ganska stor marginal inte alls kommer inträffa.
Egentligen var det ja. Who am I fooling? Vem kommer egentligen på några positiva tankar när man är nervös? Möjligtvis elitidrottare eller något, men knappast jag. Det finns ingen medicin mot nervositet för min del. Den ska liksom vara där och älta. Det ska kännas lite skit. För det är från botten man når toppen. Man ska vara sådär liten på jorden. Den där jorden som hela tiden snurrar så att tiden bara går.
Tjugofem dagar, tio timmar, tre minuter och fyrtiosju sekunder. Sjutton minuter mindre än sist. Sjutton minuter färre att använda till positiva tankar. Sjutton minuter som precis pressat in lite mer nervositet att göra mig av med, på sjutton minuter mindre. Great.
Kommentarer
Postat av: Henrietta
Hej! lycka till I Amerikat! Promise; du kommer ha den bästa tiden i ditt liv! känner d på mig! Jag trivdes så sjukt bra även om d e skönt att inte vara där nu! haha, men shit! kommer absolut följa! xx
Trackback