sandevarn

Ibland är man bra skum alltså. ena stunden vill man inget hellre än att bara jobba ihop pengar och sticka iväg. sen helt plötsligt blir man sjukt sugen på att börja läsa så man kan skaffa sig egen lägenhet och sånt. Men jag antar att det är nu som vuxenkänslorna ska tränga sig på. Det är väl så dags nu, även om det antagligen inte blir nåt läsande av för in del på ett år åtminstonde. Nä, även om det säkert skulle vara sjukt skönt att ha egen lägenhet och allt, så vill jag nog se mig om lite, man ska bara hitta någon att se sig om med också.

Det är trots allt rätt svårt ändå. Vad vill man göra, eller kanske snarare, vad är möjligt att genomföra? Egentligen ska väl allt vara möjligt att genomföra, men det gäller att ha den rätta instinkten och dessutom den rätta pushen för att verkligen göra det man vill. Inte bara människor som säger till en att det inte är praktiskt möjligt, utan bara existerar i folks drömmar. Fast ibland kanske man behöver ett wake up call. Eller? Drömmarna är väl ändå det som pushar en mest ibland. Visst, det är väl vid en viss tid dags att märka om man valt/gjort fel, men borde man ändå inte få möjligheten först? Ingen kan säga till mig att jag inte kan lyckas med något innan jag ens provat. Dock är det kanske sugigt när man efter ett rätt bra tag inser att man gjort fel. Men vad är bäst i längden?

Nä, det är lite fucked upp allt. Känns just nu som om det inte kommer bli läsande av på ett bra tag. Men samtidigt tror jag att verkligheten kommer kicka mig så hårt i arslet att jag ramlar omkull. Så slår jag väl huvudet i marken och inser, "fan, allt det där jag redan tänkt ut sket sig, verkligheten kallar". Men så vill jag inte at det ska bli. Jag vill jobba, sen vill jag resa, eller åtminstonde kanske genomföra mina drömmar om USA. Fast samtidigt känner jag att, vafan, man kan ju läsa ett halvår på college senare, genom sina högskolestudier. Frågan är bara vad som är bäst, och vad man får ut mest av. Det lär jag aldrig få reda på. That kinda' sucks.

Någon frågade en gång varför vi ska ut i världen och hålla på? Varför vi så gärna vill dra oss mot en större stad, ett annat land, för att sedan komma tillbaka. Varför vill så många det? "vetifan" svarade jag rätt ärligt. Men jag antar att det är något som drar. Samtidigt som jag gärna hade stannat här, bara för att läget är så jäkla perfekt, så måste jag iväg någonstans. Jag vill inte inse när jag är 60 bast att jag aldrig gjorde något i livet. Tänk att se tillbaka på ett liv fullt av...Karlshamn. Bara Karlshamn liksom. boring säger jag, hur konstigt många än tycker att det låter.

Det är nog därför det är viktigt att ha förebilder. Det är lätt att fastna i denna bekväma, och förhållandevis billiga värld som vi småstadsmänniskor lever i. Jag har sett många som fastnar för det livet, det verkar som det går i arv. "Lämna aldrig denna underbara plats min son!" "Nej far, screw storstadstankarna, eller bortflyttningstankarna for all I care, Karlshamn is the shit!". Jag är glad att jag har mormor, och hade morfar. Det är/var underbart att lyssna till deras historier från hela världen. När man dessutom får se kort som visar att det faktiskt är sanning och inte bara sägen så blir man helt upprymd innombords. Sådan vill jag också bli. En sån som har sitt lilla barnbarn i knät och berättar om alla resor man gjort, om alla människor man träffat och alla intryck man fått. Sådan vill jag också bli. dock är det lättare om man är sjöman, men vafan, någon resa hade ju varit fint.

Somliga tycker nog att jag är dum i huvudet. Eftersom jag har alla som här tankarna alltså. Slänga bort pengar på resor. Äh! "Vad ska man med sådant till? Gör något vettigt, köp en bil för fan!" Jag vill inte ha någon bil. Inte nu. Jag vill ha minnen som inte den ynkaste rostfläck eller söndriga förgasare kan ta ifrån mig. För minnen skrotas aldrig, men det gör en bil. Visst, jag kan berätta om min gamla volvo 240, men den den historien har vi hört så många gånger förut att det inte är intressant länge.

 Dessutom ska ingen klaga på att jag vill ut och se världen. Speciellt inte sådana som, tyvärr, aldrig fått ta del av den. För då vet man inte vad man pratar om. Okej om man sett en del och tyckte allt var piss, men jag tror inte att många ser det så. Somliga kan ju tyvärr inte ta del av världen, på grund av t.ex. ekonomi och det är bara synd. Men man ska ändå inte säga att resande är skit för det. För vill man verkligen ut någonstans så kan man klara det. För med drömmar går det mesta. Eller, nejfan, just det, verkligheten skulle ju kicka en fett hårt i arslet. Eller?

Äh, det får bli som det blir. Ödet har väl någon sorts plan för mig. Jag tänker dock ha mina drömmar, och får jag en chans att uppfylla dom så tänker jag ta steget. För man får bara en chans i livet, och det gäller att ta den chansen medan den finns där och innan det är för sent. Gör inte som andra vill, gör som du vill. Vill du inte resa, skit i det. Det respekterar jag (även om jag antagligen hade försökt mig på lite övertalande). Men vill du göra något. Gör det för din skull och ingen annas. Det tänker jag göra, before reality kicks my shiny non-metall ass.