sandevarn

Jag tror inte riktigt det. Och ändå är jag en människa som bara fick ta del av en ganska liten smula av ditt liv. Eller kanske en liten nallebrödskant i alla fall. En med ett litet russin i. Mina tankar går då till de som åtminstone fick en handfull minnen, och än mer till de som fått ta del av mer än de nästan orkar bära. Hur kan det någonsin gå över? Hur kan inte varje enstaka millisekund vara fyllda av påminnelser om att du inte längre svarar när man ringer? Eller drar upp dörren och ropar att du är hemma? Eller kanske drar loss små grässtrån med tårna en ljummen sommarkväll?

Nu är det strax över en månad sedan. Och tiden tickar på snabbare än någonsin. Det är så underligt hur tiden kan vara så brutalt hänsynslös och inte se vad som händer omkring den. Den tickade igår. Den tickade idag. Den tickar just nu. Utan dig Emelie.