sandevarn

Härrom kvällen hade jag inget att göra så jag satt och kollade igenom alla gamla skolkataloger. Det är ganssa roligt att se hur människor förändras. För varje gång man får ett ryck och gör en ny tillbakablick tycker man alltid att människor ser mindre ut än förra gången.

Tyvärr kan jag inte säga att just skolkatalogerna ger mig några glada minnen. Visst, jag hade en skitbra klass hela min tid på Korpadalen. Alla var med alla, och vi hade jätte roligt tillsammans. Det tror jag inte att någon kan förneka. Det är faktiskt en sammanhållnings som jag saknar då och då. Men om kan kollar på just mig själv som människa så mår jag så jävla dåligt.

Bilden nedan är från femman, (andra är från i år) och jag förstår inte hur jag stog ut med att leva så. eller det gjorde jag inte egentligen. Jag hatade att ha gympa för jag allitd var orolig över de saker jag inte skulle kunna göra. Visst, jag var med och gjorde allt jag kunde. Men hur kul var det att alltid hoppa någon meter kortare än alla andra? Hur kul var det att hoppa höjdhopp när man knappt kom över 90 centimeter? Hur kul var det att leka tagen om man visste att man alltid skulle vara den som inte kunde springa ifrån någon? Jag var nog oftast glad ändå, men självklart kommer jag ihåg de hemska gångerna man var tvungen att köpa nya kläder. Det var en pers som jag helst glömmer. Det var inget moderiktigt som gällde för mig. Huvusaken var att jag kunde ha det på mig. Medan andra barn handlade på JC fick jag gå till DressMann för att hitta rätt storlekar.

Visst, idag ser jag inte lika dan ut, men jag känner mig fortfarande som samma Fredrik. Jag är samma person på insidan, och för mig känns det som om jag fortfarande är samma person på utsidan också, bara något längre. När jag ser mig i spegeln ser jag fortfarande samma person, och det är inget som man suddar ut snabbt. Jag vet att det blir ett hinder för mig i längden. Jag måste lära mig att det inte är så längre. Visst, jag är inte trådsmal, men jag har inte ett BMI på 34 längre. Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Precis som jag ville då. Men då var det inte lika viktigt, för då fanns det så mycket annat att bry sig mer om.

Badmintonen blev dock min räddning. Hade jag inte hittat denna underbara sport tror jag inte jag hade känt hälften av alla de människor jag känner idag. Jag tror även jag hade sett ungefär lika dan ut som på femmans klassfoto.

Satt tidigare och lyssnade på Alter Bridge - Open your eyes. Visst, den handlar inte om mitt problem. Men det känns ändå som någon sorts meddelande. "Looking back I clearly see what it is that's killing me" Vissa rader känns så rätt just nu. Antar att jag måste öppna mina ögon någon gång. Frågan är bara när det ska hända, när jag vill och låter det hända.