Det är något som alltid förundrar mig, vilket gym jag än kommer till. Det är inte hur mycket somliga lyckas transpirera under ett gympass, där säkert några liter svett hade kunnat vridas ur personernas t-shirt. Jag vet att vi svettas olika. Själv svettas jag som en dränkt apa när jag konditionstränar, men när jag bara lyfter vikter händer inte så mycket. Men nej, det var ju inte det som förundrade mig.
Det är hur mycket somliga måste stöna när de lyfter vikter. Jag förstår att man vill grymta lite för att pressa ur sig det där sista, det gör jag ju själv ibland. Men att låta som en brunstig tjur känns lite väl magstarkt och ger mig konstigt nog små rysningar av obehag. Speciellt när det måste göras typ varje set och varje repetition. Snälla, knip igen lite iallafall.
Just nu är finns det en del saknad i mig. Jag saknar familjen och vännerna på hemmaplan såklart. Men jag vet att jag kommer se dem igen ganska snart, så det är inte den värsta saknaden inom mig just nu. Den största saknaden just nu är den av dem som jag inte ens lämnat än. Av dem som jag bara har ett fåtal dagar tillsammans med kvar. Av dem som jag inte vet när jag kommer träffa nästa gången. Jag saknar redan nu luncherna i matsalen, utekvällarna på Bengal tiger, och nätterna på sofforna i N11.
Det kommer ta emot på fredag. Väldigt mycket. Och även om det förhoppningsvis stämmer som James säger, att det inte är hej då, det är vi ses senare, så känns det som senare kommer vara så fruktansvärt långt bort.
Känns egentligen helt jättedumt att ta upp det när jag vet de som kämpar för att gå upp i vikt. Men för egen del måste jag skryta lite ändå. För egen del så är det bra för mig att tappa lite för att hålla mig hälsosam. Så jag glömde ju helt bort att ge det positiva resultatet av invägning/mätningen. För det var positivt. Åter igen, för mig. Ner 2 kilo och 3 cm runt midjan. Så nog har min träning gett resultat. Men jösses vad bra jag mår på köpet. Frisk luft och träning. De där morgonpromenaderna gör susen. Mer av den varan imorgon. Därför ska jag sova nu.
Tecken på att ditt stegräknarberoende har gått för långt
Jag har ett lätt litet obsession. Eller tja, kanske inte så lätt egentligen. Det skulle nog kunna jämföras med hemska moderna syndrom som sms-tumme eller facebook-rapeing. Jag skyller uppkomsten utav detta horribla jag på min kära klasskamrat Evelina, då det var hon som först introducerade mig för drogen som sony ericsson helt sonika valt att kalla Walk Mate. En stegräknare och ett namn som vid första anblick inte ser särskilt hemskt ut. Men som i själva verket kan ge fatala konsekvenser om det kommer i fel persons händer. Typ mig. Att kunna se huruvida jag gått tillräckligt under en dag kändes underbart, men det tog inte lång tid innan jag, likt säkert många andra likasinnade sökte det gröna guldet. 10.000 steg om dagen.
Nu tänker du genast: "Ha, 10.000 är klart man ska gå. Det är bara hälsosamt. Det och brysselkål!". Självklart bör man röra på sig varje dag, och även äta brysselkål ibland. Men vad händer om du glömmer mobilen hemma? Vad händer om den dör och slutar räkna? Och vad händer när du helt plötsligt gör något annat ansträngande som inte kräver stegräknare? Helt plötsligt finns bara en grå, deprimerande stapel kvar som skrattar dig rätt i ansiktet och sänker medelvärdet för hela veckan. Ser du vart det hela är på väg?
Jag ser nu ständigt nya tecken på att mitt stegräknarberoende gått lite överstyr. Ta dagens händelse som ett exempel. Det började redan på morgonen när jag insåg att batterinivån visade sig oroande röd. Danger!. En normal människa funderar då på vad som händer om telefonen skulle dö och ingen kan få tag på en om något händer. I Fredrik Sandeväns huvud fanns en grå stapel, ett för lågt nummer och ett sänkt medelvärde. När mobilen senare under dagen faktiskt dog funderade jag på att vid hemkomst gå en runda med nyladdad mobil för att inte vecko-statsen skulle bli dåliga. "Låter inte så konstigt", tänker ni. Men då hade jag gått 1 timme innan frukost, hela dagen på jobbet, från och till gymmet, plus träningspasset på gymmet. Det enda problemet var att det inte syntes i mobilen. Nej. Jag är inte normal.
Den här sommaren har jag bestämt mig. Jag ska inte fläska till mig som jag brukar göra så fort jag ser glassäsongen framför mig. Nej, jag ska hålla igång träningen och det nyttiga livet (som sket sig rätt radikalt de sista veckorna på campus). Och har jag inte gjort det med bravur? Varje morgon drar jag mig upp en timme tidigare för att gå en promenad. Dessutom kånkar jag med mig alla träningskläder till jobbet så jag kan dra till gymmet direkt efter några dagar i veckan. Snacka om att jag känner mig lagom stolt över mig själv. Jag mår skitbra helt enkelt. Livet bara flyter.
Nu ska vi lägga till att jag inte är den där som bantar. För vad vore livet utan mat? Nej, det handlar om att göra goda val. Det är inte kärnfysik vi pratar om. Jag försöker hålla mig nyttig i veckorna. Lite minde kolhydrater, lite mer protein. Dessutom frossar jag gott i en godispåse en gång i veckan. Men sådan är jag. Tillåter jag inte mig att unna något varje vecka så kan jag lika gärna lägga ner. Säga vad man vill om det. Hellre går ner lite mindre, men hålla igång det, än att köra stenhårt två veckor och sen lägga ner. Om någon ska klaga på det så screw you. Jag måste leva lite också.
Imorgon är det dags för första invägningen efter 4 veckor av hårt slit (inte för att det är rätt term överhuvudtaget, men det låter tuffare). Dessutom har jag valt att mäta midjemått också eftersom det ibland kan säga mer än antal kilo. De ska bli intressant att se hur det hela går. Låt oss hoppas att jag inte slutar som ett gråtande barn i rännstenen efter ett fatalt failiure.
Idag har jag pluggat. Jag HATAR att plugga på helgen. Därför blev det bara ett par timmar. Jag hoppas inte det ska slå tillbaka på torsdag, men förhoppningsvis inte. Men det märker jag väl. Dock har jag tre hedagar till på mig. Så det ska nog gå vägen.
Idag var jag lätt wierd. Jag orkade knappt dra till gymmet, men tog mig i kragen och drog dit. Jag började med en benmaskin och blev uttråkad. Trånade lite efter att springa, så jag ställde mig på bandet och sprang i 20 minuter. Men även det blev trist. Sen tog det ungefär 3 minuter så befann jag mig på ett entimmes bodypump-pass. Vad händer där? Synd bara att man klämde i sig en godispåse efter det. Fast det hade ju varit värre om jag inte tränat alls.
Jag har aldrig varit ett fan av räkning. Det går, men jag har nog alltid varit den som ifrågasätter för mycket. Det värsta som finns med matten är när man får svaret: "Det bara är så". Det kan fan inte bara vara så? Någon måste ha kommit fram till att det "bara" är så. Nog om det.
När jag syftar på räknandet för tillfället handlar det inte om kvadratrötter eller räta linjens ekvation. Nä, snarare kalorier. Jag har bestämt mig för att verkligen kämpa för att ramla ner några kilo till sommaren. Det handlar inte om 10-tals. Det handlar om de där som får mig att ramla över den magiska gränsen jag vill ligga under och som jag inte sett vågen visa sedan förra gången som jag gjorde ett riktigt viktryck.
Så jag tänkte bli seriös, för jag har svårt att hitta den där viljan som jag hade förra gången. Då var jag i och för sig arbetslös, tränade badminton minst 5 timmar i veckan, och hade tillgång till ett fullsmockat kylskåp och skafferi på heltid. Mina dagar bestod av att gå upp halv 9 och promenera en timme med alle, frukost, film, lunch, film, sova, laga mat, äta, träna, snack, dator, sova. Så såg mitt liv ut i ungefär 3 månader. Men det fungerade ju också.
Den här gången funderade jag på att pusha mig genom att se lite på kaloriintaget. Jag började räkna. Fy fan, säger jag bara. Aldrig i livet. Jag kör på nyttigt som förra gången och inte för mycket kolhydrater. Det funkade då och lär göra nu också. Sen har jag hittat en viktloosningsbuddy. Det är nog grejen för mig. Kalorierna kan vänta.
Det är alltid skönt när man kommit ur en tentaperiod. Jag blir alltid lätt förslappad och bortprioriterar tyvärr träningen, vilket jag verkligen inte borde göra. Jag brukar nöja mig med promenader, vilket inte är jättekul i längden. Saknar att ha badmintonen att gå till i alla fall 2 gånger i veckan och veta att man aldrig går därifrån utan att vara helt slutkörd. Jag blir lätt uttråkad av att bara gymma och springa. Jag behöver göra nåt mer.
Men idag har jag gått en runda och avslutade på gymmet. Dock var jag sjukt seg i hela kroppen för jag testade Bodybalance med Alle och Ida igår. Jävlar. Det är en blandning mellan tai-chi, yoga och pilates, vilket jag nog alltid sett som lite flummigt med sina energiflöden hit eller det. Men jävlar vad det tog på kroppen. Även om man bara använder sig själv som vikt så tar det så in i helvete. Skönt att man såg ut som ett kylskåp i jämförelse med alla andra. Men jag kan ta det. För idag känns det att kroppen är mör. Bodypump på torsdag kanske?
Vet inte hur många gånger jag har sett den här i mitt liv, eller hur många gånger jag lagt ut den på bloggen för den delen. Minst en i alla fall. Den är värd minst två. Ascoolt.
Det går åt rätt håll med den här leva-lite-hälsosammare-grejen. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag, snack. Förra veckan mådde jag lite halvkasst hela veckan vilket resulterade att jag inte riktigt vågade mig till gymmet, men nu är jag igång igen. Dock verkar bara maten och promenaderna gjort sitt för nu har jag kört i två veckor och gått ner nästan 3 kilo. Klapp på axeln till mig.
Jag har aldrig varit något för dieter, pulver, drycker eller bantning. För mig handlar det om att jag vill må bättre, sen får väl viktnedgången ta den lilla tid det tar. Jag vill att det ska kunna vara en livsstil, inte bara något jag gör i ngra veckor. Då är risken minst lika stor att nålen på vågen pekar uppåt igen. Nej, det ska vara hälsosamt. Det enda jag gör är att försöka dra ner på kolhydraterna under veckorna och träna lite, lite mer än vad jag skulle gjort i vanliga fall. Något som kan vara svårt när man pluggar mellan 8-22 när det är som värst. Men jag måste lära mig ta mig tiden.
Sen så cuttar jag inte bort allt gott. Godsaker byggde tyvärr delar av denna kropp, men den kan inte vara utan det. Därför har jag min söndag när jag går och köper en påse godis som jag glatt kränger som en annan pösmask framför tv:n, utan som helst dåligt samvete. Jag vet att jag behöver det för att kämpa vidare för nya slimmare siffror. Det är tamigfan skönt att må bra.
Så var det åter måndag och dags att börja ta tag i livet igen. Skolan kommer igång imorgon med hemtenta, men idag har jag promenerat en hel del. En runda var för att inviga mina nya träningsskor. Var ju tvungen att köpa nya eftersom dom andra lyckades söndertrasas under en promenad innan jul. Inte bra att fastna i grejer med skorna har jag lärt mig nu. Dags att hålla sig på vägen tror jag.
För övrigt var det dags att ställa sig på vågen efter mycket lång tid. Auoch säger jag bara. Den blippade iväg lite väl mycket vilket betyder att det är dags att vara nyttig ett tag framöver. Men jag har gjort det för, så det ska förhoppningsvis inte vara några större problem. Har jag bara bestämt mig så brukar jag kunna hålla mig till det. Det är inte kul när man märker att byxorna börjar bli för små. Det är en grej när man tränat lite mycket och inte kan ha en skjorta, men inte när det blir tight i midjan.
Nä, nu är det nyttiga, punktliga och små mål som gäller under hela dagen. Morgonpromenad innan frukost och gymmet ett par gånger i vecka. Sen måste jag ha min gottisdag i vecka. Annars kan kan man glömma allt. Det får hellre gåå lite långsamt där jag vet att jag faktiskt kan hålla det. Det funkade för två år sedan när jag gick ner över 10 kilo.
Vill bli av med snoret nu. Inte för att det är så farligt egentligen. Egentligen vill jag bara bli av med tjockan i skallen så jag kan börja träna igen. Vill ta tag i livet igen efter julens frosserier. För att inte tala om vad man sätter i sig här i lägenheten när man bara ligger på sängen och degar. Nä, inhandling av nya joggingskor eftersom de andra trasades sönder innan jul, så att jag kan börja gå morgonpromenaderna igen. sen gymmet några gånger i veckan, så ska nog formen vara där. Och bara onyttigheter en gång i veckan. Så ska jag nå målet. Jag har gjort det förr.
Imorgon ska jag ta tag i läsandet hur än skallen känns. Kan vara bra att faktiskt ha öppnat boken några gånger innan hemtentan. Åtminstonde lite psykiskt om inte annat.
Har precis en god soppa på spisen. Ibland gillar jag mig själv. Det där med recept är kul ibland. Men roligast är nästan när man slänger ihop lite vad man har. Just idag var det främst för att jag vile ha något som röjde sönder bihålorna rejält. Låt mig snörvla klart. Jag hatar rinnande näsor. Så det blev en del chili och vitlök, mums.
Stoppa-snuvan-soppa:
400 g kött 3 potatisar 2 morötter 1 lök 1 burk krossade tomater 2 buljongtärningar 2 vitlöksklyftor 1 l vatten ketchup Sambal oelek tomatpuré chilipulver paprikapulver
Stek kött, lök och vitlök. På med vatten, tomater och buljongtärningar. Strimla allt som ska i och hutta ner i grytan. Dra på så mycket som känns ok av resten. Låt koka tills grönsakerna känns klara. Servera! TADAAA! mums. Nu ska i alla fall jag gå och äta.
Jag har haft glasögon så länge jag kan minnas. Eller egentligen fick jag väl dom i typ andra klass, men det är ungefär samma sak som alltid. Jag har aldrig direkt varit den som inte gillat det, eftersom det inte fanns något direkt val förrän jag skaffade linser på gymnasiet. Det är skönt att slippa glasen ibland, och då speciellt på sommaren om man inte orkar köpa brillor med egna styrkan att kånka med överallt. För en annan som är typ blind så blir det lite körigt att plocka upp och ner hela tiden.
Men sedan så var det ju det här med att man råkade börja jobba hos en optiker. Sacka om att man blir lätt skadad. Inte nog med att jag kollar in folks brillor det första jag gör, men jag kollar bågar hela tiden. Jag tycker glasögon är en sjukt snygg accessoar, som inte alls är jobbigt eller fult som vissa tycker. Det har blivit mer och mer inne, och även om jag tycker det är lite halvfjantigt när folk springer runt med fönsterglas (snälla, inga plastskivor, det ser förjävligt ut och JA det syns om det inte är fönsterglas) så kan jag inte direkt klaga på dom. Det är snyggt. Dock är det ju det här med priset. Lite halvblaj om man är student. Jag hade gärna haft en 4 par att välja mellan, men nä, år nog skaffa mig en heltidsanställning först. Men drömma kan man ju!
Det jag gillar speciellt för tillfället är Rätt stora brillor (inte 80-tal som täcker hela kinderna) och som gärna får ha lite 50-tal över sig. Wayfarers är skitsnyggt och man ska verkligen inte vara rädd för att prova. Vissa fejs klarar inte av det, typ mitt, men kan man ha det så ska man inte mesa, enligt mig.
Idag har det varit en hel del musiklyssnande, snackande och lite sjungande också. Man blir så sugen på att kunna i alla fall ett litet instrument helt flawless. Chansen är inte jättestor, för tyvärr är jag lika tålmodig som en hund som måste vänta på att äta upp en prinskorv. Jag vill liksom ha allt på en och samma gång. Fan, måste bättra mig. Dessutom är jag sugen på att skriva något själv. Det var ett tag sedan nu. Det har inte har inte blivit mycket sedan last page of our story. Dåligt Fredrik.
Visst är det helt otroligt underbart, när man skuttar ner längst gatan på väg in mot stan. Helt otroligt underbart irriterande, för det är då fan inte av glädje. Det är på grund av de äckliga små bruna kluttarna som ligger med ungefär en halvmeters mellanrum. Visst, lite träning för vaderna har väl ingen dött av, men det håller jag gärna till gymmet.
Vad är det som är så otroligt svårt med att böja sig ner och plocka upp skiten? Jag förstår de som skickar in sina hundar en 15 meter in i skogen, där de kan göra sitt ostört bakom ett buskage likt vilken svensk semesterfirare som helst. Men att lämna en stor jävla brun blaffa mitt på trottoaren är inte uppskattat.
Är det inte lite av en skyldighet man har när man skaffar hund? Varesig hunden är stor eller liten. Det var inte jag som tvingade på någon en stor dogge som helt plötsligt visade sig droppa saker i storlek med Hallandsåsen. Skiten ska upp, om det så väl ska behövas en ica-kasse till hands.
Sen är det något med vintern och snön. Det är som om många hundägare helt plötsligt får för sig att skiten inte syns om man lämnar den där. Visst, snöar det en decimeter så syns det inte...nu. Men när det där vita smälter, som det förr eller senare brukar göra av någon underlig anledning, så är det liksom svårt att undvika längre. För det som göms i snö, är brunt, äckligt och i vägen vid tö!
Nu ska jag dra mig in mot stan för att se om jag hittar något intressant. vilket jag inte hoppas att jag gör för jag borde fakiskt spara pengarna. Måste betala både Toefl-testet och ISEP-avgiften den här månaden. Blaj. Men vafan. Ska man till USA så ska man. Där borta verkar man inte behöva vara så snygg heller. Inte efter två fina citat ifrån juldagens utekväll. "Even the ugliest person in here looks better than in the US!" och "Det här är första kvällen som jag klär upp mig sedan jag åkte till USA, där brydde sig inte en jävel.". Det beror väl ifs på var man hamnar. Och det vet jag ju inte ännu. Vi får väl se.
