Hell weeks ahead

Då var man tillbaka i verkligheten igen. Det kommer en liten redogörelse med bilder ifrån min tripp till Florida, men just nu är det plugga som gäller märker ni väl. Det är därför jag sitter här och är så duktig. Not. Precis som några av mina vänner så börjar man känna sig lite klar med det här. För min del gäller det framförallt skolsystemet. Jag är trött på att känna mig som 10 år igen. Trött på att hålla handen. Jag föredrar att ha en fri vilja. Samtidigt så vill jag inte lämna alla här. Klump i magen. Ja.

Nästa vecka har jag finals. Plus att jag har rumpigt mycket att göra den här veckan. Där fick jag för att jag var slapp innan lovet. Men å andra sidan kan jag inte säga att jag känner mig allt för orolig. Det skulle nog krävas en hel del för att jag överhuvudtaget skulle lyckas missa en kurs nu. I vilket fall så tillämpar jag grafen jag fann klottrad här i biblan. Så jävla sant. Gissa vart jag kommer befinna mig tills nästa fredag?


Då var det dags igen

Åh, jag längtar. Längtar till morgondagen då bilen packas igen och vi drar mot sydligare breddgrader. Där solen fortfarande lyser, där vattnet fortfarande är varmt och shorts fortfarande är ett alternativ trots att solen sedan länge ramlat över horisonten. Imorgon, mina vänner, drar jag mig åter till Florida. Det ska bli sol, bad, Universal studios, Thanksgiving, ikea, glögg, lussebullar, Black friday och en hel jäkla massa skoj. Inte ens den här lilla bittra förkylningen kan stoppa mig nu. Bara ett sista möte med gruppen innan lovet. Sen vidgar jag mina vingar och drar ifrån Tiger town med ett apvrål.


Sol på mig.

Sol kan vara skönt. Men inte som nu, när jag sitter inne i ett bibliotek utan någon som helst lust att plugga. Jag tänkte smarta tankar i stil med "sätt dig vid fönstret Fredrik så blir det lite ljusare och du blir piggare." Kan inte säga att det var ett av mina klyftigaste moments i ett par skor.

Nu sitter jag här, blir stekt och kokt samtidigt som jag bara blir tröttare och tröttare. Hm. Nej, det bli nog inte så mycket plugg idag heller. Speciellt inte efter gårdagens betygsinfo som kan skådas nedan. Varför inte plocka upp fotball-biljetter och dra hem för en skön tupplur istället. All in favor say Aye! AYE!

Hur ska jag lyckas med det?

Jag ger er en liten del utav ett utskick som jag fick ifrån min lärare. Det är consumer behavior, och uppenbarligen vill hon att vi ska veta hur mycket vi ska plugga inför sista provet. "So you know how to keep your grade". Kan inte säga att jag kommer plugga rumpan av mig för att få ett A eftersom B är det samma som VG hemma, och ca 52% på ett amerikanskt prov är väl typ att blunda och kryssa. Beroende på ämnet såklart.

Vad jag dock tycker är kul är dock sista betyget. Hur jag får ett D. -32,42? Hur fasen lyckas man med det? Skriver skällsord över hela sista provet. Skypar under föreläsningarna under sista proven? Lägger mig och sover vid talarstolen kanske? Någon som har några tips?


Once nerd, always a nerd

Jag kommer aldrig kunna hjälpa det. Det spred sig till mig lika snabbt som genom ett zombiebett och har bubblat i mig likt en treo i vatten sedan unga barnsben. Jag minns såväl mitt första möte. Den gyllene texten blänkte i mina ögon när jag förundrat lyfte detta artefakt till himlen i samma stil som när Rafiki lyfter en nyfödd Simba i början av Lejonkungen. Långsamt skingrades molnen på himlen och en strimma av ljus lyste över detta under. Jag var fast.

Alla som känner mig vet självklart att jag talar om Harry Potter. Denna underbara serie böcker som jag kan läsa om och om igen för att hela tiden finna nya saker jag inte tidigare märkt. Jag minns när jag vände sista sidan i sista boken. Det var som om något långsamt dog inom mig. Som om en del av mitt liv kom till ett slut. Vackert, men tragiskt på något sätt. Något man hade kunnat göra en djup film om. Men eftersom jag befann mig på framsidan av den brittiska utgåvan av sista boken så visste jag ändå att vi hade något speciellt, J.K Rowling och jag. Precis som Harry Potter och Voldermort, fast mindre ont liksom. 

Låt mig därför påpeka, att detta troligtvis är en liten drömvecka i herr Sandevärns 22 år och några månader långa liv. Först premiären utav första delen utav sista boken till helgen, och sedan förhoppningsvis ett besök på The wizarding world of Harry Potter på Universal studios. Barnet i mig skriker och hoppar av lycka. Eller tja, hade jag varit gubbe så hade minsann gubben i mig också skuttat likt en guttaperkaboll. Once nerd, always a nerd.


Förresten...

Jag fick 90% på mitt exam som låg dagen efter Robynkonserten. Jag kanske borde ta och hitta på lite mer grejer sådär dagen innan!


Jackpot

Idag tycker jag om det här landet lite extra. Ty min kära lärare i internationell marknadsföring öppnade nämligen lektionen på detta underligt härliga sätt:

"- I understand that by having the class on monday, I'm forcing some of you to pick quicker and more expensive ways to get home for the holiday. And I don't want to be that guy so....who's in favor of skipping our class on monday?"

Uppenbarligen är det ju så att han ville vara den där coola läraren som alla ska tycka om. Dock tror jag han sänkt sig i smeten redan innan, vilket innebär att det är för sent för räddning, men ett litet plus i kanten kan han ju får. Jag menar lovet börjar ju egentligen inte förrän på onsdag. Vilket innebär att detta är min andra inställda lektion innan lovet. Så om man nu vet att många kommer skolka de där två dagarna innan, varför köttar man inte bara ett lov hela veckan då? 

Det hela var i vilket fall som helst likt marängsviss för mina öron. Synd bara att Chris har lektioner, annars hade vi kanske kunnat dra oss mot Florida ännu tidigare. 


Fredrik = James Dean?

Jag tog ju en bild som jag ska rita av i min art class. Ska bli intressant att se hur det projektet går. I kol dessutom. Dock gillar jag bilden riktigt mycket. Chris ansåg att jag ser ut som James Dean. Jag vet inte om likheten är slående, men jag tar det som en komplimang ändå.




Random Clemson nights

På den här platsen kommer jag nog få uppleva många av de mest random kvällarna jag någonsin kommer vara med om. Jag vet inte om det beror på att vi är lite lätt galna, eller på grund av brist på annat att göra när man inte har en bil som kan ta en några mil bort.

Konstigt nog innefattar det alltid åtminstone två helgalna brittiskor och en australiensare med svenskt efternamn. Ett av de starkaste minnena är nog vårt lilla efterhäng med dominos pizza och en underlig norrman med 9,5 tår. Igår blev man först facebook-terrad vid 10 snåret för de var uttråkade. Jag gick över för att "hänga lite", vilket självklart slutade med spel, öl och gapskratt till 3 i morse. 

Klagar jag? Nej då, jag inser bara ytterliggare hur mycket jag kommer sakna de underbara människorn som jag har mött under min tid här.



Jag skyller på mamma, för hon jobbar inte här.

Det känns som om jag klagat en del på sistone. Det må vara så att jag varit lite trött senaste veckan, och nu har jag fått anledningen. Jag har blivit förkyld. Toppen. Dock är jag lycklig ändå, eftersom jag hellre är sjuk nu än under thanksgiving. Så kanske borde jag rikta mina tack till alla baciller som valde kötta sig ner i min hals just idag. Tack!

På tal om baciller så fick jag ett lätt psykbryt idag. När jag låg där på soffan, tyckte synd om mig själv och efter att ha tagit mig igenom dagens andra film, så blickade jag ut över lägenheten. Lägenheten som hade kunnat se helt okej ut (så okej som det nu blir med en ful grå heltäckningsmatta). Men istället såg den ut som om 15 sopbilar brummat in genom väggen och spytt ut allt sitt innehåll i vårt vardagsrum. Och nej, jag överdriver inte. Typ.

Det må vara så att jag är min mors son. Det vill säga lite lätt manisk när det kommer till renlighet, för att vara kille, student och i min ålder åtminstone. Ty i närheten av min mor kommer jag nog inte på ett tag. Det lovade jag mig själv efter en vad jag ansåg vara en alldeles för utdragen flyttstädning tidigare i år. Förlåt mamma. Det har i alla fall inte gått så långt att du kommer upp och städar om min lägenhet när du är på besök. Men lite mani har jag ändå ärvt. Sen har jag liksom på två år i egen lya lärt mig att mamma faktiskt inte jobbar där.

Tillbaka till ämnet, en überskitig lägenhet bestående av femtioelvatusensjuttiotvå personliga prylar som torde befinna sig i det egna rummet och inte minst i tillhörande garderober. Men även ett diskberg som jag döpt till mount dishmoore, och en sop/återvinningshörna där en skunk slagit läger en vecka utan att vi märkt något. Badrum och liknande vill jag, med tanke på känsliga läsare, inte ens nämna.

Så vad gör Fredrik i sin febervirrighet? (som var näst intill obefintlig egentligen, men jag kände att jag skulle få mer medkänsla i min historia på så sätt). Jo jag diskar upp den mesta disken, slänger sophelvetena, dammsugar och städar mitt/vårt rum, röjer handfat och speglar, likt en dammvippsorkan på speed. Nu andas jag, för att kunna ta mig ann toan och vardagsrummet. Sen kommer jag troligtvis däcka på plats. Men jag kommer åtminstone inte riskera att bli uppäten av muterade damråttor. 

Nämnde jag förresten att typ varken disk eller skit var min? Nej, det gjorde jag nog inte. Värt att nämnas. Så uppenbarligen så jobbar faktiskt mamma här ändå. Mamma stavas Fredrik Sandevärn.

I've got a feeling

Tyvärr har inte den här byn det. Campus är större än i Växjö, men det finns inte en enda nattklubb utan bara barer. Det finns ett ställe som nästan kan räknas som nattklubb som öppnades för bara en månad sedan, men det är fortfarande en bar. Konstigt nog får det mig att sakna Sivans. Det var så fruktansvärt uttjatat i slutet på terminen hemma, men nu. Ja nu.

Nu hade jag gjort nästan lite vad som helst för att få stå och frysa i kön, bara för att komma in och röja några timmar och snacka skit. Tacka vet jag festen när alla kommer hem. Hujeda mig! Vad jag däremot kommer slås av är priserna för alkoholen. För det är trots allt ett plus här. En drink eller öl kostar inte en skjortan och halva ärmen. Den här bilden är till dig Mackan. Haha!


Motivationsbrist

Den har fallit likt en sten till botten på en bottenlös brunn. Vilket skulle innebära att den fortfarande faller. Och faller. Och faller. Nä, det blev lite för djupt, precis som brunnen. Eeemh...enough. Riktigt så illa är det inte. Har bara en sån där vecka när man inte riktigt har lust att göra något, vilket innebär att man troligtvis kommer få äta upp det tillsammans med en fet hamburgare nästa vecka. Eller ost. De gillar ju ost här. Speciellt den där oranga sorten. Blä. 

Jag har ett prov nästa vecka, plus att jag måste färda lite grejer till på söndag. Sen vill jag kötta en del läsning innan jag åker till Florida igen, för chansen att någon for av plugg skulle göras där är ju ganska über-minimal om man säger så. Usch, ständigt denna läsning. Hade det inte varit för min egendomligt tråkiga consumer behavior lärare så hade det inte varit så illa.

Jag kommer aldrig förstå...

Det finns en del saker i det här landet som jag aldrig kommer förstå mig på. Det är klart att de för befolkningen själv i detta förlovade väst kan ses som en självklarhet, troligtvis för att kulturen ska kunna fortlida som innan. En av de saker som förbryllar mig mest handlar dock inte om jukvårdssystem eller individualism. Nej. Det handlar om inredning. Det handlar om ett så hett ämne heltäckningsmattor.

Vad är världsundret med heltäckningsmattor? Det är tämligen fult, skiten sätter sig i den, det blir fläckar om man spiller. The list goes on så att säga. Jag menar, det är ju så otroligt smart att använda heltäckningsmattor när alla rantar runt med sina skor inomhus. Eller? Spiller någon en drink på en fest är det ju kört dessutom. Men nej, vänta, förlåt.  Majoriteten är under 21 och Polisen hinner ändå alltid komma innan man hinner höja glaset i vilket fall som helst. Jag tar tillbaka det problemet.

Den enda fördelen jag ser är i biblan där det kanske dämpar ljudnivån lite. Men med tanke på att folk redan är tysta så är ju inte det ett särskilt stort problem längre. Möjligtvis är det för att tysta luftkonditionering som brummar på högtryck 24/7 och kyler ner stackars studenter till isbitar. Är det dessutom liksom mening att folk ska behöva ha flip flops på sig inomhus för att man inte vill skita ner fötterna i sin egen lägenhet? Är det inte lättare att bara ta av sig skorna inomhus? Uppenbarligen inte.

"Det är billigt!" Sa min rumskompis som argument. Det är plastmattor också sa jag.

They never grow old, do they?

Jag känner mig gammal. Som en panchis. I sinnet åtminstone. Varför undrar ni? Jo, för jag har insett att jag börjar bli alldeles för bekväm och ta saker för givet. Det här med att dela rum tär på mig. Jag tror faktiskt inte det hade gjort någon skillnad om min roomie var min bästa kommpis någonsin. Jag gillar att kunna låsa in mig för att hårt ignorera min omvärld ett tag. 

Men nej, så jobbar vi inte riktigt här i staterna. Men så är det kanske också för att större delen av den studerande befolkningen precis kommit ur målbrottet (känns det som bitvis). Då tycker man fortfarande om att springa till matsalen för att ingen gör mat till en hemma längre. Varför lära sig i tid liksom?. Dessutom gillar man ju att dela rum med 2-3 andra, eftersom det inte var särskilt längesedan man gjorde det sist. Det har jag sett på Extreme home makeover. Som grädde på moset så måste man var i skolan ungefär hela tiden för att man inte ska behöva spenera allt för mycket tid med att växa upp och ta eget ansvar över sitt liv och vad man gör med sin tid här på jorden. Man vill ju inte att någon ska tänk själv.

Här är man barn tills man är 21. Och eftersom jag ramlar vidare mot mina 23 så är jag gammal gubbe. Och jag står för det stenhårt. Forskaren, jag saknar dig och din alldeles för lilla spis med 2 plattor. Jag saknar ditt fuloranga badrum och ditt duschdraperi som långsamt antastar en bakifrån på kalla vintermornar. Jag saknar till och med min granne som alltid lyckas tima in att spela som högst när jag vill ta en tupplur (ja, även tupplurer är det panchisvarning på), för det är faktiskt bättre än att aldrig kunna ta en tupplur, då man har en rumskompis som aldrig rör sig från rummet mer än när det är absolut nödvändigt.


Robyn

Så var det då äntligen dags för en mycket trevlig händelse. Robyn valde mycket passande att lägga en av sina spelningar i Atlanta. Då är det självklart så att man måste gå. Det tar cirka 2 timmar att köra dit, men det var lätt värt det. Chris var skyrre nog att vilja åka också. Så det var han, jag och typ halva Atlantas Homo-befolkning. Tämligen intressant måste jag säga. Speciellt när en killa på cirkus 205 cm pluggat in hela Robyns dans till dancing on my own. Där kan man snacka om att skaka sina (långa) lurviga.

Förbanden sög rumpa, men när det äntligen var dags för Robyn så kompenserade hon kan man säga. Även om det var en mycket liten konsert så körde hon stenhårt . Jag fick dessutom höra alla låtar som jag gillar, och även om Chris inte hört mer av henne än vad jag spelat så höll han med om att hon var bra.

Vad som gjorde det hela roligare var även att jag sprang in i min kära klasskompis Diana inne på Teatern. Lagom oväntat. Hade helt glömt att hon pluggar i Georgia. Så det blev ett kärt och uppskattat återseende som fick Växjö-saknaden att bubbla upp lite. Men nu är det ju bara en månad kvar i skolan här. Så nu kör vi fullt ut!


Gårdagens inköp

Igår drog vi oss till en outlet cirka en timme härifrån för att kolla lite kläder. Största uppdraget för min del var att hitta en jacka så jag slipper frysa ihjäl nu när det har blivit kallare. Det blev en jacka, två flanell-/skogshuggarskjortor och en halsduk. Allt detta för under 800 kr. Ibland gillar jag USA riktigt mycket. Jackan och den svartvita skjortan köpte jag på en butik som heter Pacsum och resten hittades på The GAP.


Fredrik goes 12-åring

Jag glömde ju förresten berätta att jag gick och klippte av mig håret. Vet inte om vi ska kalla det för ett stort misstag, eller om jag helt enkelt bara hade otur med tjejen som klippte mig. Men med tanke på att jag nu ser ut precis som alla andra Frat-boys här på skolan så tyckte hon nog att hon gjorde ett alldeles utomordentligt bra jobb. Ett utomordentligt bra jobb på att döda en del av min identitet i alla fall.

Dock måste jag nog säga att det fans en uppenbar språkbarriär emellan oss. När jag menar kort på sidorna och längre uppe på skallen och längre lugg så menar jag inte rak lugg och att hon inte ska klippa ur håret alls. Faktumet är att mitt hår numer är precis lika svårstylat som innan, eftersom det är lika tjockt som när det var längre. Men vafasen, mina toppar är ju inte slitna i alla fall. Så en poäng av hundra kanske hon kan få eftersom hon faktiskt klippte av håret. Höjdpunkten av hela upplevelsen var dock när hon efteråt frågade om jag ville styla själv (inombords skrek jag av lycka). Jag ruffsade till som jag brukar, varpå den überamerikanska så kallade hårstylisten utbrister "I've never seen anyone style this haircut like that! So cool!". Hon avslöjade under några ynka sekunder att hon varken hade känsla för stil eller för kunden på samma gång, eftersom hon helt enkelt bara klippte någon hon kunde klippa utan att bry sig särskilt mycket om stilen jag hade på frisyren innan. Men så är hon ju amerikanska också. Och så befinner vi oss i södern.

För det är ju lite så att vi ganska snabbt ser att någon är amerikan. Och ja, det är en stereotyp, men den stämmer på den här skolan i ganska många fall. Inte alla, men många. Det som gäller för killarna är gärna lite för stora och något för korta chinos. Och då menar vi inte upprullade. Till det en alldeles för stor skjorta eller polotröja antingen instoppad eller ej. Alternativt kan du alltid rycka ut en av dina tvåhundrafemtioelva miljoner gratis t-shirt från något skolevent. Funkar inte det så går alltid batiktröjan hem. Som pricken över i använder du några inte så fräna skor och en keps/skärm som alternativt kan placeras bakochfram. Dock är aokley glasögonen hängandes runt halsen i ett seglarsnöre inte att förglömma för att få pricken över i! Går du till gymmet klipper du bara sönder en av alla dina t-shirts till en vad jag och Chris har valt att kalla i-shirt. Helt enektl eftersom det enda som finns kvar är ett rakt tygstycke som praktiskt taget täcker börsvårtorna och ryggraden. Allt för att visa det som finns innanför "tröjan". För vi vet ju alla att det är insidan som räknas(?)

Vill du bli tagen för en i mängden som tjej tar du gärna på dig ett par lite för stora (alternativt för små) jeans. Åter igen går det alldeles utmärkt att matcha med en event- eller batiktischa. För vem kan egentligen leva utan en dåligt sittande tröja med stryp-uringning? Vill du gå för den sportigare looken så dra på dig ett par korta gympashorts istället för jeansen. Avsluta gärna med ett par sandaler eller flip-flops till det. Är det soligt så släng in ett par fake ray bans i, åter igen, ett seglarsnöre runt halsen. Du vill ju inte tappa dina dyrgripar. 

Så vad gör jag? Jo, jag har bestämt mig att rocka det här babyhåret så länge jag orkar stå ut med det. Dessutom drar jag på mig mina så kallade ass-huggers till stuprörsjeans tillsammans med någon trevlig överdel ifrån gamla härliga stiltrogna svedala. Jag tänker aldrig bli en av dem.



Kanske inte en multi-tasker

Det är en såndär kväll. När man har lite lagom huvudvärk från dagens skola och egentligen borde läsa lite mer än vad jag gjort. En såndär kväll när rumskramratens långsamt kluckande skratt till någon random tv-serie gör en mer än lätt irriterad. För övrigt så har han alltid ett en film eller serie igång på datorn samtidigt som han gör läxor. På datorn. Hur gör man det? Kanske är det bara jag som inte är någon direkt multi-tasker.

För det råkar ju vara så att jag gillar att ta en sak i taget. Det skrämmer mig. Speciellt när min glandlynte lärare i advertising strategy ständigt nämner hur viktigt det är att kunna ha många bollar i luften samtidigt om man jobbar med reklam. Tack för den. Jag tycker det är lagom kämpigt att ha flera kurser samtidigt. När ska man göra vad för att hinna med allt? Jag kan ju inte ens gå och sms:a samtidigt utan att nästan drutta på näsan eller ge någon random person på gatan en ofrivillig dansk skalle.

Nu garvade han igen, medan han samtidigt skrev något på miniräknaren. What? Var det filmen eller mattetalet som var så himla roligt? Det sistnämna kan det knappast vara. Ingen kan frivilligt gilla matte. Nu spelar han dessutom spel samtidigt. Shit. Jag blir virrig bara av att kolla och det gör inget positivt för min huvudvärk. Det är nog dags för sängen. Ja, det är det minsann.

OM jag skulle flytta...

Om jag någon gång skulle få för mig att flytta, eller bo någon annanstans under en del av året så skulle det nog vara Florida. Visst, jag har inte riktigt känt på orkaner, myggor stora som kolibris eller alligatorer som trampar över vägen. Men jag liksom känner det på mig i alla fall. Det räckte med bara någon dag för att jag skulle vara hooked. Stämningenvar bättre. Vädret var bättre och hela jag mådde bättre. Så vem vet, kanske vandrar jag i morfars fotspår någon gång i framtiden.

För det var ju lite så det var. Efter en 9+3 timmars lång bilfärd så var vi framme i Miramar, precis utanför Hollywood/Fort Ladudale i Florida. Värmen var påtaglig trots att solen var på väg ner men trots det begav vi oss iväg för att göra stan. Eller tja, vi tog det rätt lugnt. Köpte lite mat i ett gathörn och kollade på fulla utklädda amerikanare i allt för lite kläder vilket inte gav särskilt mycket över till fantasin. Dock får vi ge cred till tjejen utklädd till ett bubbelbad. Samma kväll sköljde även atlantens salta vatten över mina fötter för första gången sedan jag var på Madeira. Lite kallt i vattnet tyckte Chris. Helt underbart tyckte jag.

Trots få dagar så hann vi med en del. Jag fick lära mig skimboarding, vilket praktiskt taget är att surfa i strandkanten. Jag åt den bästa glassen jag någonsin ätit. Fick träffa hela Chris familj som alla hästammar ifrån Colombia, vilket självklart innebar en hel del nya personliga möten såväl som kulinariska. Så nu mina vänner kan jag checka av både slurpee (läsk blandat med slushie) och komage på listan. I vilket fall som helst så var alla sjukt trevliga så jag kan knappt bärga mig tills Thanksgiving när det är dags igen.