sandevarn

Det må ha varit något av det onödigaste jag känt att jag behövt göra, men nu när det är över så känns det kalas. Visumet är fixat, ska hämtas på posten imorgon, och sedan är vi nästan i hamn kan man säga. Dessutom har jag fått flera förfrågningar om lägenheten, så den verkar kunna bli rätt snabbt uthyrd den också. Fan va allt flyter på ibland. Får bli mer update angående hur helgen och midsommarn var senare. Nu är jag dödstrött. Fredrik signing out.

Helt plötsligt kommer den. Den där bubblande, lite lätt påträngande känslan. Kroppen blir lite extra varm när hjärtat jobbar som till en upptempolåt medan hjärnan går för högvarv. Är det konstigt att man får svårt att sova? Nej. Det skulle vara ungefär som att bli akut nyförälskad när man springer stockholm marathon medan man försöker ta en snabb middagslur. Det är liksom svårt att kombinera.

Kollade precis kurserna jag vill läsa på Clemson. Alla var fulla. Vad gör man nu? Det går väl säkert att ordna på någon vänster antar jag. Men det är på grund av sådant här krabb jag hatar att våra kära handledare på Linnéuniversitetet väljer att godkänna alla kurser i slutet på terminen. Hade jag haft de godkända till den dag jag fick mitt acceptance-letter så kanske det här inte hade behövt hända. Segfisar.

Idag blev jag sådär glad. När en kund kommer in och har haft en massa par hemma på prov, men inget riktigt funkar. Så tar man ett par snygga bågar i hyllan och sätter på dom, och så bara schmackebånk så sitter de där. Som om de aldrig borde avlägsnas ifrån ansiktet. Som om glasögonen vore ett med själen. Det är så vackert. Det var nästan så solen bröt fram genom molnen som långsamt snurrade ihop sig till Mofasa som långsamt började tala i djup basröst om vilken kung jag en gång skulle bli. Det såg jag i alla fall, även om ingen annan såg det. Fint var det.

Visst fan, jag ska börja jobba imorgon...

Det går inte att dölja. Jag är obotlig. Sedan jag redan i tidiga år insåg min smått egendomliga fallenhet för att lära mig kunganamn och rabbla dom i följd, enda från Ladulås till nutid, har jag varit fast. Jag är smygrojalist.

Jag måste nog skylla på mina kära farföräldrar. Det är på grund av dem jag har sett typ varenda slott i Sörmland och Uppland, varav en del säkerligen både två och tre gånger. Jag kan inte räkna de museum jag besökt i Stockholm på mina bara händer, eller knappt tår heller för den delen. Jag kan inte heller beskriva lyckokänslan jag fick i kroppen när jag för första gången besökte ett tornerspel. Var hemlig slottstunnel och ståtliga konungamålning som stirrade läskigt på mig var som en drog som långsamt spädde på min förundran.

Jag minns när vi i femte klass åter igen skulle avnjuta ytterliggare en timme svensk historia. Något mina klasskamrater hatade likt den böldpestpest vi tidigare läst om. Självklart höll jag med dem, precis som man gör i den åldern. Men vad jag inte tänkte på, var att man som historiahatare inte ropar ut "fast han hette Jean Babtiste Bernadotte innan, för han blev adopterad från Frankrike!", när kära fröken Ingegärd långsamt börjar tala om konung Karl XIV Johan. Speciellt inte om man inte ens har blivit ombedd att plocka fram böckerna att tjuvkika i. Jag var blottad framför mina vänner, likt den desertör de såg mig som.

Sedan den dagen har jag inte hållit den inne. Den suspekta förkärleken för Svea rikes tidigare konungar har varit öppen för allt och alla. Jag må ha fått underliga blickar när jag undersökt en bild och snabbt konstaterat att det varit Sigismund, en av Gustav Wasas sönder. Men det skiter jag i.

Jag har faktiskt blivit bättre. Allt sitter inte kvar som det en gång gjorde. Jag är, tro det eller ej, inte lika nördig som jag en gång var. Men det är vid tillfällen som den här våren, och speciellt igår som min kärlek för kungahuset blommar ut. Ja, jag satt bänkad igår. Ja, jag såg Victoria äkta sin man av folket, Prins Daniel Westling af Bernadotte, hertig av Västergötland. Jag såg tårtan på över 200 kilo vilken mätte över tre meter i höjd. Och jag såg Kungen skutta runt som en guttaperkaboll tillsammans med Mamma Westling på dansgolvet i takt med slagen ifrån mitt smått smygrojalistiska hjärta.

Såg precis slutet på konserten som tydligen kronprinsessparet(?) fått i present av regeringen. Det var väl lite småmysigt sådär, precis som jag alltid tycker att det brukar vara när det är något musikaliskt på gång. Det hela avslutades med att Roxette återförenades. Jag har alltid gillar Roxett.

Tyvärr kändes Marie lite sur i sången ibland. Dessutom kändes hon rätt stel. Vet dock inte om det beror på hjärntumören hon kämpade med under flera år. Men äh, det var trevligt att se dem på sen igen. The look. Bra låt by the way. Det hade dock varit rätt intressant att se kungligheternas miner om de hade dragit av sleeping in my car istället. Eller hur?

Jag har alltid varit en mer eller mindre hängiven bloggare. Vem som helst kan faktiskt få luckor ibland. Det är tillåtet. Fråga vilka stora skribenter som helst. Hur som helst så gjorde senkvällens lätta tristess att jag fick ett plötsligt och där med ack så underligt ryck att besöka den gamla sidan ludersto...lunarstorm menar jag (som för övrigt läggs ner om 51 dagar. Så ni som vill återse gamla inlägg kan få chansen att vältra er i er egen ungdomshistoria).

Även på lunarstorm var jag en söt liten skribent. Mitt första inlägg är från 2001 och redan då verkade jag ord-spya ut rader värda ut Pulitzerpriset. Nä, men skämt och sido. Jag delger mig av mina kloka ord vid den ringa åldern av soon to be 13 med dåvarande lunarnicket: Golffredde (Vad fan tänkte jag med? näsborrarna?). Tydligen hade jag en riktig dagbok. Jaha? Den hade varit intressant att överblicka nu, eftersom jag uppenbarligen glömt bot det.

Det är inte den där glada gubben som alltid körde ifrån Korpadalen till stan jag syftar på. Han som alltid luktade lite svett, men som log och sa hallå med en brummande basstämma. Nej. Inte han. Det är inte heller kvinnan med knallrött hår och speglade pilot Ray Bans som sa "halv biljett va?" och blinkade med ena ögat så man kom hem några kronor billigare ifrån Växjö. Nej, det är inte henne jag stör mig på heller.

Jag är är avundsjuk på Freddies röst och anvundsjuk på alla som fick nöjet att se denna underbara sångare in action innan han gick bort. Har haft den här låten på skallen sedan vi avslutade song och performance för några veckor sedan.

Varför måste det börja ösregna precis när jag tänkte ta mig in till stan en sväng? Rumpa.

Har suttit och lyssnat på en del Journey-låtar ikväll. Börjar fastna mer och mer för flera av dem. Inte bara don't stop believeing även om den fortfarande slår högst. Lite synd att man inte såg dem förra året på Sweden Rock. Det hade nog varit en upplevelse. Tyvärr så lever dock inte originalsångaren längre. Men det hade varit lite roligt i alla fall. Troligtvis något mindre avdankade än Axl Rose i lördags. Han har passerat sitt bäst före-datum. Men visst. Det är kul att kunna säga att man sett Guns n' Roses i alla fall.

Ett sjukt oväntat band blev gårdagens ljuspunkt under den tredje dagen på rockfestivalen. Steel Panther ifrån USA verkade lagom töntiga när de började, men det hela mynnade ut till en av de roligare 1,5 timmarna på länge. Även om jag inte kunde räkna till hur många gånger de nämnde pussy, dick, balls, fuck eller STD så blev det aldrig riktigt något lågvattenmärke. 

Det var en najs kväll igår. Och vi slapp (typ) regnet faktiskt. Den korta stund det ramlade några droppar så märkte jag det inte mer än när jag såg det i ljuset ifrån strålkastarna. Och konserten då? Jo den var okej. Inte sådära WOW!, men så kan jag inte jättemånga låtar heller. Blev lite bitter när de gick av scen utan att spelat varken dream on eller walk this way, men dom kom tillbaka och körde båda två. I like. Sen fick vi ju både love in an elevator och I don't want to miss a thing också. Och Steve Tyler kan verkligen sjunga riktigt bra även live. Äckel. Och så är han 62. Men han kör hårt ändå. Gott.

Har precis kommit hem ifrån min första jobbdag som vikarie på Sweden Rock. En som skulle jobbat med Ida och Alle fick opereras, så jag fick hoppa in i hans ställe. Något jag självklart inte var sen att tacka nej till, eftersom Stockholmstrippen blev inställd.

Idag är en sådan dag. Då man känner sig lite äldre än vad man faktiskt egentligen är. Idag tog min yngsta kusin Anton studenten. Grattis till honom! Han var alltså sist i kön. Det hela gjorde att jag plötsligt kände mig väldigt gammal. Det är i år tre år sedan jag tog studenten. När jag själv tog studenten var min bror två år äldre. Då tyckte jag han var gammal. Vad är jag nu då? Jag tycker ju till och med om gin-tonic och dricker gärna ett gott rödvin till maten för smakens skull. Det är ju högröd panchisvarning på mig.

Det är typ när man inte riktigt har något att göra. Eller om en låt börjar börjar i mp3:n eller listen. Eller om man råkar ramla förbi en gammal bild (vilket är rätt lätt gjort eftersom du tog en del). Eller när man ska gå in på din blogg som jag har gjort varje dag de senaste 3-4 åren. Då slås man av det. Att du inte finns längre. Och så känns allt sådär konstigt igen. Som att något faktiskt inte är som det alltid brukade vara. Frågan är om det någonsin inte kommer att kännas konstigt?

Det här ska tydligen vara en av årets sommarplågor. Hm. Jag vet inte riktigt hur glad jag är för det. Risken (snarare än möjligheten i det här fallet) är att man kommer skutta ifatt till den också någon kväll när jag har druckit mer än vatten, om ni förstår vad jag menar.

Trots visumbajset så är jag glad idag. Det är för att jag inser hur mycket goa människor jag har runt mig. Idag har det varit många hej då. Det tycker vi egentligen inte om. Men vi möts igen. Om ett ganska bra tag. Men tiden går snabbare än vad man tror. För jag vet vad människor betyder för att jag ska må bra. Utan dom hade jag bara varit en liten lort som Astrid Lindgren skrev. Jag kanske fortfarande bara är en liten lort egentligen. Men då är jag tamigfan åtminstone glad lort! Tack för idag. Tack för ikväll. Tack för allt. Imorgon är en ny dag.

Satt uppe halva natten i onödan. Röjde visumpappren så de flög. Allt var på topp. Men nä. När det är dags att boka tid så finns inga lediga tider förrän den 24:e. Det vill säga när jag börjat jobba. Anus. På riktigt. Anus.

Det är när pluggdiciplinen ligger på botten och sommaren hägrar runt morgondagens tentamen som det inte kan gå mer än uppåt. Idag var den välbehövliga boosten att mina visumpapper kommit ifrån ISEP. Detta betyder att det blir Stockholm nästa vecka. Sweet lemonade säger jag bara. Det här var det sista jag väntade på. Nu är allt upp till mig. Helt plötsligt så blev jag jättenervös och överlycklig på samma gång. Ännu ett orosmoment droppade som en sten. I just keeps getting better.