sandevarn

Letajobbletajobbletajobb. Känner mig ganska duktig. Men vill hitta jobb som inte alla andra söker också. Optimera mina chanser liksom. Det är ju inte så att ett jobb ramlar på en. Eller?

Imorgon kör jobbet igång på riktigt igen. Dags att kränga glasögon igen. Fick en liten försmak i lördags och insåg hur ringrostig jag är. Men så har jag inte jobbat på snart ett år heller. Förhoppningsvis tar det inte allt för lång tid att komma in i det igen. Något nytt ansikte och något somförsvunnit. Ska bli intressant att se. Men bäst av allt är att man har något att syssla med om dagarna och får tjäna lite kosing igen. Here I come!

Kom på att jag tänkt lägga in min avslutande krönika ifrån Assar, EHVS tidning som jag skrivit/layoutat/bossat för. Och vad den handlar om? Tja, helt enkelt om känslan när orden liksom flyr sin kos mycket olägligt.

"Tiden tickar. Sekunder drar sig mot minuter, som efter en stund snabbt lyckas bli både en och två timmar. Även om det bara är någon ynka centimeter som skiljer fingrarna ifrån datorns tangenter, så känns det som det lika gärna hade kunnat vara Grand Canyon jag skulle ta mig över. I ett hopp. Eller Dalälven kanske. Minst.

Det är nu man undrar varför man alltid ska vara så präktigt och öppna käften. ”Kan någon tänka sig att skriva en krönika”. ”Ja!”. Ordspya. Big time. Vad som kändes så rätt i just det där ögonblicket känns plötsligt så fel. Vad har jag egentligen att tillföra världen i dessa tider av Tjernobylliknande kärnkraftskatastrofer och Brittiska konungabröllop? Nä, just det. Vilka ord som än präntas ner av mig kommer vara likamed en fjärt i rymden. Det vill säga jävligt obefintliga för alla som kan svara rätt på naturvetenskapsfrågorna för årskurs 2 i ”Smartare än en femteklassare”. Tiden har gått igen. Fan.

Den fatala bristen på ordmakeri har dessutom under funderingens gång bidragit till ett frenetiskt tuggande på ett redan lätt för gammalt tuggummi. Ni vet ett sådant som tappade smaken för strax över 20 minuter sedan och som långsamt börjat bidra med krampkänningar i käkmuskulaturen. Det börjar mer och mer kännas som när man skriver en tenta och kommer till sista frågan som ger typ hälften av alla poäng. Den där roliga frågan som man inser att man inte kan. Paniken stiger, svetten lackar och man tuggar lite snabbare. Som om det skulle hjälpa. Precis som nu.

Skillnaden är dock att jag inte kan svära över en lärares val av frågor och sedan snabbt få medhåll ifrån mina kära klassmakrater. Tvärt om. Jag har fått fria händer för att kunna göra sorti från assar med äran i behåll. Helt ensam. Något som känns sådär lagom långt borta när orden lyser med sin frånvaro. Just nu känns en avhyvling mer trolig, för att inte tala om en lätt sågning vid fotknölarna och ett ljuvt gottande i mitt totala misslyckande i kommande toalettlektyr. Brief alltså. Minuterna tickar. Igen.

Men just när man är där nere på botten syns plötsligt ljuset i tunneln. Som spetsen på Harry Potters viftade trollstav efter ett snabbrabblat ”lumos maxima”. Som en tindrande Lucia i midvinternatten. Varför inte beskriva ett problem som säkert så många andra studenter före mig haft? Den där jobbiga känslan vi alla får någon gång under ett arbete som tydligen inte bara vill skriva sig självt. Då vi istället skiter i allt och tar en klunk billigt rödtjut för att dränka synderna. Varför helt enkelt inte bara pränta ner känslan av skrivkramp i ett par väl valda ord?

Done.

Med äran i behåll? Det gick jättebra, till dess att jag gjorde en liknelse till Harry Potter och från och med nu kommer gå med töntstämpeln i pannan. Inte riktigt lika coolt som ett blixtärr. Men vem orkar bry sig egentligen? För allt jag vill göra nu är bara att sätta sista punkten så jag får spotta ut det här äckliga tuggummit."

Är i bakartagen ingen. Borde inte, men vafan. Kanelbullar och smålandskringlor är något som jag starkt förknippar med sommaren på någon vänster. Dessutom har jag förtryckt min bakargen allt för länge nu. Så det var skönt att få banka runt ibland redskapen igen. Nu är det dock spinning som gäller om en stund. Kommer nog dö. Har inte vart på ett spinningpass sedan februari. Men någon gång måste man ju börja igen...

Önskar att jag var grym på webdesign så jag kunde kirra en egen sida. Men nu kan jag inte det. Så jag får göra mitt bästa för att ommöblera bäst jag kan. D.v.s in och rota i kodmallen. Det får vara såhär för stunden. Om du inte ser någon skillnad så kör F5 som vanligt. Får sova på saken. Till sängs jag nu skola gå. Godnatt.

Föräldrarna försvann likt en virvelvind. De kom, de såg, de segrade seglade. De tog helt enkelt den lilla segelbåten och drog sin kos. Vart vet jag inte, men jag antar att det kan vara dit som det blåser, för att det ska gå så fort som möjligt menar jag. 

Själv sitter man här och brottas med ett vanskligt val av hög panchiskarraktär. Det är så att jag inte kan bestämma mig om jag ska gå en sväng för att förbränna en slice av den där pizzan jag så hagalet proppade i mig för en stund sedan. Eller om jag ska läka ut mig som en annan valross i sängen och se på någon trevlig film. Valet och kvalet. Helt galet.

Några kilometer härifrån börjar Sweden Rock gå in på sluttampen. För ett år sedan satt man och huttrade i en bil medan vinden blåste kalllt utanför medan vi inväntade Guns n' Roses. Jag vet. Så jävla orockigt, men vi hade ju så nära till bilen och det regnade ute. Dessutoom hade vi muddrat hårdrockare i huvudentren i några timmmar...

När vädret visar sig ifrån sin bästa sida får jag ytterliggare en anledning att vara glad för att man lämnar Växjö om somrarna. Häromkvällen tog jag ett djupt andetag och inandades den friska sommarkvällshavsluften. Underbart.

Då var man tillbaka i K-town för att spendera sommaren här. Känns lite egendomligt. Till största del antar jag att det beror på att jag inte behöver städa ur min lägenhet precis som många andra av mina vänner. Att jag troligtvis kommer finnas kvar medan andra inte gör det. Att 2 minuter istället byts ut mot flera timmar om man vill träffas. Och att galenskaperna med gänget på campus är ett minne blott för flera. Jag antar att allt handlar om att vänja sig. Kanske är det tur att man får en sommar på sig att avvänja sig...

Gårdagen var underbar. Avslutningen var fin, banketten var fin, alla var fina. Det hela avslutades perfekt i väntan på solen nere vid sjön. Idag däremot kan väl en enda känsla beskriva dagen. Vemod. Bigtime! Vi tog en pizza tillsammans till lunch, med en efter en började kramade laget runt för att sedan säga hej då. Tårar. Ledsamhet. Innan har det varit vi ses efter sommaren. Nu var det; vi ses när vi ses. Vafan. Vad händer nu liksom?

Shit pommes. Imorgon tar jag examen. Imorgon är det dags att ta klivet ut i verkligheten. Igen. Det var fyra år sedan sist. Då var man ung och och tyckte värdsliga ting var problem. Nu är man där igen. Förra gången kunde man falla tillbaka på plugget. Det kan man till viss del nu också, men nu gäller det att ta tag i livet på en helt ny nivå. Gahw! Förhoppningsvis är man klokare nu och har tillräcklig med kalk i skelettet för att våga hoppa.