Sing it
Helt matt var jag igår efter tentan som skrivit. Att sedan ha sång på det trodde jag skulle bli ett litet helvete. Men tvärt om. Shit va kul det är! Lotta är helt sjukt rolig, pedagogisk och så jäkla duktig på att ändra smågrejer som gör att man både känner och hör skillnad direkt. Typ ändra läpparna, ner med hakan osv. Nu tog jag dock en låt i en tonart som är på gränsen. Så nästa gång när vi ska sjunga för de andra så ska jag sänka den lite. Lite tråkigt att låta som en kråka inför de andra. Haha. Men nu har jag fått träna på höga toner i alla fall.
Lite coolt är det att gå i Växjö...
Ibland är man inte helt normal
Idag har jag pluggat. Jag HATAR att plugga på helgen. Därför blev det bara ett par timmar. Jag hoppas inte det ska slå tillbaka på torsdag, men förhoppningsvis inte. Men det märker jag väl. Dock har jag tre hedagar till på mig. Så det ska nog gå vägen.
Idag var jag lätt wierd. Jag orkade knappt dra till gymmet, men tog mig i kragen och drog dit. Jag började med en benmaskin och blev uttråkad. Trånade lite efter att springa, så jag ställde mig på bandet och sprang i 20 minuter. Men även det blev trist. Sen tog det ungefär 3 minuter så befann jag mig på ett entimmes bodypump-pass. Vad händer där? Synd bara att man klämde i sig en godispåse efter det. Fast det hade ju varit värre om jag inte tränat alls.
Panchisvarning
Insåg innan idag hur mycket saker jag börjat störa mig på. Fan. Jag som lovade mig själv att aldrig bli en negativ person. Tur att man håller det mesta inom sig i alla fall. Jag orkar inte bli en sådan där som spyr galla på allt. Ärligt talat så tror jag att om man orkar bry sig eller hitta fel i allt så drar det alldeles för mycket energi. Så dras man ner i ett svart hål genom en dålig spiral. Ut i rymden. Där någon säger "I'm your father". Nääää
Använd energin till att se det positiva istället. Som Ferdinand. Lukta lite på blommorna under korkeken för fan. Eller häng upp en vinare i rummet och tryck upp en kaktus i näsan en stund. Varför inte? Man kan skratta åt det senare. Speciellt om någon får det på bild. Det kallar jag positiv energi.
Dagens problem: Särskrivningar
Eller ska jag kalla det för sär skrivningar? För det verkar ju som det är många ur den svenska befolkningen som saknar en del svenskakunskaper. Jag kan aldrig minnas att jag blev hårddrillad av mina lärare och troligtvis har jag format mig själv till den word-nazi jag är idag. Men ärligt. Hur svårt kan det vara? Jag skiter i om folk skriver korta eller långa meningar. Om det är något stavfel här och var. Man får till och med blanda med engelska om man vill. Men skriv ihop för fan. Har man skrivsvårigheter eller lär sig svenska så fine, men de som gått i svensk grundskola i 12 år. Och högskoleelever. Come on!
Nu följer en översättning (läs över sättning) att träna på. Använd ovanstående (ovan stående) som facit:
Eller ska jag kalla det för sär skrivningar? För det verkar ju som det är många ur den svenska befolkningen som saknar en del svenska kunskaper. Jag kan aldrig minnas att jag blev hård drillad av mina lärare och troligtvis har jag format mig själv till den word nazi jag är idag. Men ärligt. Hur svårt kan det vara? Jag skiter i om folk skriver korta eller långa meningar. Om det är något stav fel här och var. Man får till och med blanda med engelska om man vill. Men skriv ihop för fan. Har man skriv svårigheter eller lär sig svenska så fine, men de som gått i svensk grund skola i 12 år. Och högskole elever. Come on!
* Jag reserverar mig för eventuella språkfel (språk fel) i ren frustration.
Vego-Fredrik
Idag har jag kört på helvegetariskt. Men nej, hoppa ännu inte av lycka ni små vegetarianer där ute som råkat halka in på min blogg. Jag kommer aldrig sluta äta kött. Jag älskar kött. Det skulle vara om något fruktansvärd sjuka råkar drabba allt kött i världen. Nej, det handlar mer om att vara lite mer miljötänkande. Det kanske inte är så mycket för världen om jag väljer att äta vegetariskt en gång i veckan, men bättre än om jag struntade i det helt.
Så idag blev det haloumi med wook till lunch, och sen en marinerad quornfilé med ratatouille och röda linser till middag. Det var faktiskt jättegott. Egentligen skulle linserna varit i ratatouillen, men jag tror jag misslyckades ganska radikalt med kokningen av dem så det blev mer som en puré. Men det var gott ändå. Lite som potatismos. Fast ändå inte.
Att våga lite mer än vanligt
Igår var jag aptrött när jag kom hem ifrån sång och performance-kursen. Inte för att det vi gjorde var så fruktansvärt jobbigt egentligen, men det var som att all energi gick åt. Saken var att vi skulle läsa en dikt två gånger inför alla och utmaman oss själva på något sätt. Utmaningen för mig var väl egentligen bara att jag skulle göra det utan att darra på rösten och inte skaka som en gris inför slakt (men det sa jag inte till dom). Jag vet inte riktigt varför jag blir så fruktansvärt nervös när jag ska sjunga/prata inför andra. Speciellt den här folksamlingen. Troligtvis för att så många av dom är så jäkla duktiga på både teater och sång. Jag känner mig malplacerad.
I vilket fall som helst så gick det jättebra. Det kändes sådär, men vår lärare påstod att han fick lätta rysningar för att det var sådan fruktansvärd skillnad ifrån förra gången när jag såg nervös ut bara när jag skulle säga mitt namn. Så det var väl därför jag var så trött. Jag tog all energi jag hade och använde den på rätt sätt under ett tillfället. Låter nog knasigt, men för mig var det ett stort steg framåt. Fyfan va gott!
En lätt liten önskan
Ibland önskar jag att jag inte var så klen. Inte klen muskulöst talat. Eller jo, jag är rätt klen där med, men jag menar mer psykiskt. Jag önskar att jag var lite mer sådan som kunde skita i vad folk tyckte och tänkte. Bara släppa allt och säga exakt vad jag tycker och tänker om folk, beteende och annat skit, och inte hålla vissa saker inombords. Orka överanalysera allt hela tiden? Det tar bara massa extra energi. Energi som jag kan använda till annat roligt.
Det kändes jävligt bra att boxas och sparka lite idag. Har aldrig gillat boxning som sport, men att slå på mitsar bryr jag mig inte om. Man får ut lite frustration och aggression. Skillnaden idag var väl snarare att jag såg mitt inre jag framför mig få en rejäl käftsmäll. För det kanske är det jag behöver. En riktig jävla käftsmäll från mig själv.
GAAAAWH!
Hm. Frustrationsvrål. Orkar inte. Ska snart gå och boxas lite. Kan nog behövas.
Orka räkna
Jag har aldrig varit ett fan av räkning. Det går, men jag har nog alltid varit den som ifrågasätter för mycket. Det värsta som finns med matten är när man får svaret: "Det bara är så". Det kan fan inte bara vara så? Någon måste ha kommit fram till att det "bara" är så. Nog om det.
När jag syftar på räknandet för tillfället handlar det inte om kvadratrötter eller räta linjens ekvation. Nä, snarare kalorier. Jag har bestämt mig för att verkligen kämpa för att ramla ner några kilo till sommaren. Det handlar inte om 10-tals. Det handlar om de där som får mig att ramla över den magiska gränsen jag vill ligga under och som jag inte sett vågen visa sedan förra gången som jag gjorde ett riktigt viktryck.
Så jag tänkte bli seriös, för jag har svårt att hitta den där viljan som jag hade förra gången. Då var jag i och för sig arbetslös, tränade badminton minst 5 timmar i veckan, och hade tillgång till ett fullsmockat kylskåp och skafferi på heltid. Mina dagar bestod av att gå upp halv 9 och promenera en timme med alle, frukost, film, lunch, film, sova, laga mat, äta, träna, snack, dator, sova. Så såg mitt liv ut i ungefär 3 månader. Men det fungerade ju också.
Den här gången funderade jag på att pusha mig genom att se lite på kaloriintaget. Jag började räkna. Fy fan, säger jag bara. Aldrig i livet. Jag kör på nyttigt som förra gången och inte för mycket kolhydrater. Det funkade då och lär göra nu också. Sen har jag hittat en viktloosningsbuddy. Det är nog grejen för mig. Kalorierna kan vänta.
Den här gången funderade jag på att pusha mig genom att se lite på kaloriintaget. Jag började räkna. Fy fan, säger jag bara. Aldrig i livet. Jag kör på nyttigt som förra gången och inte för mycket kolhydrater. Det funkade då och lär göra nu också. Sen har jag hittat en viktloosningsbuddy. Det är nog grejen för mig. Kalorierna kan vänta.
Det är dags
Har inte bloggat på rätt länge. Men vad gör det när man inte riktigt har någon inspiration eller särskilt mycket tid heller för den delen. Men nu är det det dags. Dags att vara bitter. Dags att klaga lite och vara panchis. Jag fyller ju snart 22, tror jag. Eller vänta. Jo 22. Shit, jag börjar bli gammal.
I vilket fall som helst är dagens bitterhet riktad till Oscarsgalan. Vilken i år tydligen inte var någon höjdare. Inga direkt wow-moment på någon sida. Men det är väl egentligen bara årets film som jag är mest bitter på. För hur in i helvete kan en film som The hurt locker vinna priset för bästa film? Det var tamigfan en av de sengaste, långsammaste och mest händelselösa film jag sett på länge. Visst, den kanske är gjord på en ganska knaper budget. Men kom igeeeeeen. Den vinner ju bara på grund av ren militärisk patriotism. Röv. Se den inte. Den är inte värd 2 timmar av din tid.