sandevarn

Sitter här, nyss hemkommen från Mickas fest. Allt var bra till en början. Massa folk man kände, även om man mest ugicks med de "vanliga". Men det är ju mig vi snackar om. Sen så förvärrades typ allt stegvis, och blev totalt urfuckat mot slutet, vilket inte var särskilt roligt alls. Blö vad jag hatar fucked up situations. Ibland förstår jag inte varför vi människor behöver vara så skumma varelser. Hade kanske varit bättre om vi var gorillor som petade varandra i huvudet istället.

För trött för att skriva något djupt och seriöst. Hade nog behövt en promenad hem från stan i sånna fall. Så blev ju inte fallet, så jag får sova på saken. Thoughts that need to be thought of.

Ikväll är det fest som gäller. Det ska bli trevligt, även om det känns som jag har en förkylning på G i kroppen. Men det är sånt man får ta. Dock så blir det nog förhållandevis nyktert. Men vi får se vad som händer. Något kanske man kan hitta. Haha. Det återstår att se. Annars bryr jag mig inte så mycket. Ändå ballottning imorgon ju. Lagom nervös jag kommer vara då. Hoppas man får någon social.

Var nere på stan för att kolla lite nya vår/sommarkläder som jag inte kan köpa. Som tur väl var hittade jag inte så mycket. Förutom den där stickade tröjan jag kollat på innan, och de där rutiga shortsen. Men man ska ju ha något att önska sig på 19 års dagen också. För övrigt ser det ut som om det skulle kunna bli Gbg dan efter födelsedagen. Inte helt fel ändå. Kanske ska önska mig en shoppingspree?

Sitter här och väntar på att geografin ska ta slut. Vi gör inte så mycket. Egentligen ska jag och Made börja på ett nytt arbete men det orkar vi inte. Man vill bara ha lov nu. Dessutom är det för fint väder ute för att sitta inne och diskutera I och U-länder. Looooooov, loooov, loooov!

Sitter här med ett brännande ansikte efter en ny jävla insmetning av en äcklig salva. Först tvättar man så ansiktet blir torrt. Sen smörjer man så ansiktet nässt intill spricker, eftersom det man smörjer med torkar huden lite mer. Sen kletar man in fejjan i återfuktare så det bränner och så man blir röd som en tomat (jag och Jenny kan bilda klubb). Hata finnar. Inte sånna som lever och snyter sig precis som svenskar. Utan sånna som ploppar upp i ansiktet. Usch!

När vi ändå är inne på Jenny så siter vi här nu igen och skickar musik och snackar strunt. Hennes hjärna är lagom off efter för lite sömn. Och min är off eftersom jag borde plugga lite geografi. Men det orkar jag inte. För överigt har jag själv kommit fram till att man kan vinna något på att skita i allt. Vet inte om Jenny höll med, eftersom hon inte kan formulera något i ord. Fast något vettigt har vi kommit fram till.

Fräddie . 72 dagar kvar . Song for a friend säger:
feelings will always be feelings

Jenns säger:

haha helt oförståeliga

Här drar man sig iväg till den förbenade fysen trots att man inte är särskilt pigg alls. Så är det ingen fys. Lite lätt lack blir man ju. Hadde ändå sett fram emot 45 min intensiv träning så hade man varit färdig sen. Dessutom ville ingen öpnna till oss på grund av jag vet inte vad. Skitkul verkligen. Så nu får man väl gå en promenad eller något sen istället. Blä, jag orkar inte.

Måste plugga lite geografi också. Vår lärare fick tydligen för sig att vi skulle redovisa vår lilla landskapsanalys muntligt. Jippie, jag är så pigg på det. Det handlar ifs bara om knappt en sida var att snacka om. Men det känns typ onödigt. Sjävla uppgiften kändes lite lätt onödig. Snacka om något man jobbat med på bara en lektion. Jaja, det blir nog bra.

Idag var träningen bara usch! Allt kändes piss och det var inte roligt alls. Vet ju vad som pågår och så. Inte för ajg tror att det hade så mycket att göra med det hela. Men kanske lite ändå. Dessutom känns det som om jag har nåt skit som är på G i kroppen. Vill inte bli sjuk. Jag orkar inte bli sjuk. Usch. Vill bara vara sjuk imon, men vi ska projekta, plus att jag måste plugga lite geografi.

Orkar inte blogga seriöst idag. Mitt huvud är mer än fucked up.

Har fått Phil Collins feber här de senaste dagarna. Det var nog för att vi satt och diskuterade honom i fredags. Men texterna är så jävla bra och rösten är det inte heller något fel på alls. Det finns någo för alla, hur man än känner, vad man än känner. Alldeles lagom djupt för mitt huvud. Mumma för öronen helt enkelt.

Hart varit och fikat lite med Emelie och Nea. Det var trevligt. Blev dock ganska snabbt för vi hade inte så mycket tid. Men det var helt okej ändå. Kladdkaka och en massa snack. Värre kan man sannerligen ha det måste jag säga. På vägen hem var jag inne och kollade in Dahlinskorna igen. Finfina men vet itne om dom skulle passa till kostymen. Betänketid på den!

Snackade ganska mycket flummit med Jenny nu på kvällen. Bland annat s funderar jag på att ta med silvertape och spritpenna till Mickas fest och tapea ihop alla som hyser något agg mot varandra. Det skulle vara häftigt att bara stå och se hur det hela utvecklades. Sen tänkte jag vara sjukt djup och skriva massa skumma grejer på tapen. Det skulle bli lite coolare då.

"ord är mer än bara känslor"
"känslor är mer än bara ord"
"to whip you into shape"
"gammal kärlek rostar aldrig, så länge man håller den inplastad, så här har ni lite mer tape"

"your only weapon now is words, and your only way to defend yourself is to listen"

"det enda sättet att få bort smärtan, är att sluta skära nya sår med skärvor från era krossade hjärtan"
"Jag lever på hoppet, även om nutiden känns mer än belastad, hoppa efter mig så kan vi hoppas tillsammans"
"You know I'm tapeing this!"
"I'm stuck on you like glue, and I'm not going anywhere"


Sen hade vi dom lite mer oseriösa, tack vare Jennys lilla kommentar om att tape heter fiita på portugisiska. Då blev det hela plötsligt mycket intressant för någon som ajg.

"Du trodde aldrig att kvällen skulle sluta med att du var insärjd i fiita tillsammans med någon du hatade"

Jag orkar inte gör ett nytt inlägg så jag skriver lite till här. Nu har man haft matte, käkat lunch och så. Trevligt med måndagar ändå, eftersom man inte gör så mycket alls. Dock är det småttingträning ikväll, men den börjar ju också dra sig emot sitt slut. Så snart är även årets tränarsäsong över. Det är ganska skönt. Lagom trött på at flänga iväg till asarum vareviga måndag. Sen får man ju se hur det går med tränarkarriären till hösten. Om jag orkar fortsätta med det menar jag.

Och för övrigt så har jag tänkt en del på mig själv. Jag vet att jag säkert ofta är för snäll. Jag vet att det säkert gör att folk tycker att jag är bde konstig och irriterande. Men jag kan inte hjälpa det. För det är jag. Och tack vare att jag är på det sättet så har jag kvar en del vännerrelationer idag som säkert någon skulle släppt. Men det är kanske tack vare de besluten som gjort att jag mår som jag gör idag. Riktigt bra oftast.

Om någon undrar varför det här kom upp i mina tankar så är det mitt djupa inlägg från natten som kan läsas här under. Det är roligt att det tilltalar någon iaf. För någon länkade inlägget till sin blogg. Det var snällt och roligt. Tack!

Här kommer åter en video från den lätt flippade filmen Torkel i Knipa. Vi började diskutera den på hemvägen från matten, så jag lovade att lägga in den till Jenny. Så här får du Jenny! Lyssna och njut (eller förfäras, haha).

Jag måste börja det här inlägget genom att varna för extremt djupa och väldigt udda tankar. Så gillar du inte djupa tankar, eller helt enkelt bara inte klarar av att man jämför känslor och livet med sportsliga analyser, så kan du lika gärna sluta läsa nu. För jag vill inte at du sitter där och blir helt fucked up i hjärnan på grund av mig. Hämta en banan och läs något av mina mindre djupa inlägg istället. Så fortsätter du livet som en gladare människa. 

De nu kommande, och mycket annorlunda tankarna, spred sig i mitt huvud medan jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln när smetade in fejset med någon ny finnkräm. Fast egentligen var det nog efterdyningarna från min livsdiskussion/livssituationsdiskussion med Elin. Men mina tankar krokade sig iaf fram och tillbaka och omkring livets övertramp. De man kan lyckas med i livet. Ibland ofta, ibland mer sällan, beroende på vem man är. Ibland är dom grova, och ibland väldigt små, så små att de knappast märks. 

Så alltså, dessa övertramp. Hur ska man egentligen ställa sig till dem som person? Åter igen beror det på vem man är, vem man umgås med, vem och vilka man växt upp med och liknande. Självklart måste också själva övertrampet tas med i diskussionen. Somliga anser att övertramp är något som aldrig ska förlåtas, i vilken grad de än må vara. Andra ser det som att vissa övertramp är värre än andra och ska behandlas efter situationen. Andra anser att övertramp är något som tillhör livet, som man kan glömma lika fort som de hände och något man lär sig av.  

Själv är jag en mellanperson i det här läget. Man ska inte glömma övertramp. Övertramp ska finnas där, de ska finnas långt bak i huvudet som en påminnelse för hur dåligt det kan gå. Men som sagt, långt bak. De ska inte finnas framför ens ögon hela tiden, för förr eller senare ger man då upp på grund av ens självkänsla och självförtroende slår i botten med ungefär samma kraft som om en höjdhoppare skulle råka missa mattan efter sitt hopp. 

Och det är nu som min sportsliga efteranalys kommer in i bilden. Kan man jämföra livets övertramp med dom som en vanlig längdhoppare gör? Man kan iaf försöka. Och för en väldigt skum och ibland allt för djup person som jag går det alldeles jättebra. För mig gäller det att hela tiden tänka på att vem som helst kan göra övertramp. Elit som motionär, vem som helst. Men vad som är viktigt att tänka på är att vem man än är, så ger man oftast inte upp på grund av ett övertramp. Man fortsätter att hoppa för att hela tiden nå nya mål. Men vad som också bör tas med i beräkningen är att man förr eller senare gör ett övertramp. Och det där övertrampet kommer kanske inte betyda allt i världen, men det kommer finnas där långt bak i huvudet för att störa koncentrationen och självförtroendet. "Bara du inte trampar över igen". 

Vad som också är viktigt att tänka på är protokollet. Vem som helst kan se dina övertramp. Dom finns där, inte bara i ditt huvud, utan på protokollet. Vem som helst kan kolla upp dom, och döma dig efter vad du gjort för övertramp, varesig det är långt eller kort. För protokollet är det bara ett kryss för övertramp. Men åter igen är det viktigt att tänka på självförtroendet och psyket. Det har självklart att göra med ålder och hur ruinerad man är. Har man precis börjat, kanske man ger upp direkt på grund av ett övertramp, eftersom man tappar tron på sig själv. Men någon äldre, med mer vana, vet att man kan göra ett bra hopp igen. Känslan finns där, och inte minst tron. För utan tron på att man vill och kan så fungerar inte mycket. 

Vad vill jag nu få fram med det här? Jo, övertramp gör alla. Övertramp försvinner aldrig. Dom ältas ibland, ofta, eller sällan. Och alla vet om det. Man måste värdera övertramp, men man måste också värdera vad man gjorde/hade innan övertrampet. Är det något gammalt eller nytt man vill ha med i sina beräkningar. Är det borstslängt, var det kasst, eller helt otroligt jättebra? I början är benen skakis, för man vet inte om samma sak kommer hända igen. Men man måste våga ta steget ut i det okända. Våga ta chansen för att se om det där perfekta hoppet kommer igen som stärker tron till sig själv och andra. Eller om man fortsätter med övertramp efter övertramp. Först då är det dags att tänka om. Men man ska aldrig glömma det som varit, varken det dåliga eller det som är bra. För vad det än är, så styrker det jagets resa på livets väg. 

Det här blev jätteöverdrivetlångt och dessutom überdjupt, men jag hoppas att någon orkade läsa igenom mina tankar. Jag har mina sjukt psykade stunder, och ibland måste jag bara få ut det som sitter där inne och bankar för att komma ut. Och visst, jag är säkert för snäll i många lägen (jag vet Elin!), men det här är min syn på livet. Och jag antar att det är det som gör mig till mig.

Måste bara lägga in den här lilla filmsnutten från en av väldens sjukaste filmer. Nämligen Torkel i knipa. Blev påmind om den när vi kollade på Rödluvan igår. Varning för starka...ord...svordomar, whatever! Förslagsvis kan man låtan den ladda och sen rulla fram och börja vid telefonsamtalet mellan Torkel och morbror Stewart. Det är där det flippar totalt. Mycket nöje.

Idag har man gjort något ut över det vanliga. Jag säger som Alle, skriva prov mellan 8-4 och dessutom betala för det. Jisses, det var inte värt ett öre, med tanke på hur kasst det gick. Menmen, jag har mina betyg iaf. Men nu har man faktiskt skrivit högskoleprovet någon gång i livet, och jag antar att det inte är något som kommer hända igen på ett tag.

Igår kväll blev det festdiss och istället film och godis hemma hos Nea. Det var mys, filmen var sjukt flippad men rolig. Sem det blev en del snack med, men det kändes som det behövdes. Jag försökte inflika med några djupa tankar (till Alle som verkar dissa mitt djup, haha). Dessvärre spred sig en besvikelse inom mig som jag inte vill ha där. Så jag hoppas den försvinner inom kort.

Den här kvällen har inte varit så annorlunda trots allt, haha. Det blev först nån timmes prommenix med Alle, vilket resulterade i mer snack, inte så konstigt. Sen tröttnade vi på att vänta med Heroes-avsnitten vi missat, så vi drog igång först två, vilket resulterade i att vi var tvungna att se de nästa två också. Sjukt oväntade happenings, jag hopas bara inte dom flippar serien som de gjorde med The O.C, Prison Break och framförallt Lost. Inte för att jag sett på Lost, men den är flippad i vilket fall som helst. I vilket fall som helst så blev det en najs kväll, även om Alle kickade min ass på högskoleprovet. Jag kan lungt säga att jag sög mest i gänget.

Och bara för att jag och Alle tyckte att Mohinder var så fint djup i avsnitt 14, så lovade jag att citera.

"To survive in this world, we hold close to us the people on whom we depend. We trust in them our hopes, our fears. But what happens when trust is lost? Where do we run when things we believe in vanish before our eyes? When all seems lost, the future ennoble, our very existence in parole, all we can do is run."

Det finns inte många saker som gör mig besviken. Eller jo, saker jag gör själv kan göra mig besviken ganska ofta, men det är svårt för andra att göra mig besviken. Den här dagen har givit mig besvikelse. Jag är inte sur, och jag är inte arg, för det har jag ingen anledning till. Men besviken har jag rätt att få bli. Idag var en sådan dag, när jag hade rätt till att få bli besviken.

Det gör mig ont att se smärta, och det gör mig ännu ondare att veta att smärtan och besvikelsen är två saker som hör samman. Jag är förvånad, för det var inte något jag hade räknat med. Förvåningen gör besvikelsen värre. Det var inget som var väntat, inte väntat alls. Jag har sett ilska, och ofta har jag förståelse för ilska. Jag brukar försöka se ilskan från olika vinklar, så att man inte fastnar på en och samma synvinkel, och på så sätt skapar egen ilska. Så har jag klarat mig hittills, att se allt från olika håll, och på så sätt skapat mig en bättre förståelse för andra. Men det är när någons ilskan i sig övergår till ett nytt stadium som jag inte trodde var möjligt, som besvikelsen kommer.

Den kom idag, den kom ikväll, och jag är besviken. Snälla, kom och ta bort den, för jag vill inte känna så här om någon jag håller så högt.

Idag har man varit och beställt heeeela, studentmunderingen. Kostym, skjorta, RUBBET! Vilket betyder att föräldrarna är typ ruinerade nu, men man tar bara studenten en gång. Det blev sjukt najs i alla fall, och jag är riktigt nöjd. Byxorna blir säkert prima när dom varit på jusering hos sömmerskan. Nu är det faktiskt bara studentpjuxen som fattas. För jag var inte så på dom som fanns i affären. Men jag hittar nog några.

Jag sprang även inom Karl Oskar där jag äntligen tog mod till mig och köpte de där jeansen. Så nu hoppas jag det blir bra, och jag tänkte faktiskt ha dom ikväll. Det blir ju inte studentfest eftersom man ska upp och göra högskoleprovet imorgon, så jag tänkte checka lite film med Alle och Nea istället. Det blir säkert prima, eftersom det trots allt är ballotting nästa vecka. Man börjar bli lite lett nervis faktiskt.

På vägen tutade jonas förbi, så jag stod och snackade med honom en stund medan han väntade på sin mamma. Och då kom min mamma okcås, så det blev bra timeing. Som vanligt när det gäller mig och jonas. Helt sjukt. Vi snackade lite om Gessle konserten och jag var helt enkelt inte den enda som var lite nervös inför ballottningen. Så får det bli shopping snart kom vi fram till. Så fort jag fyllt år så, hehe.

Idag har jag varit riktigt dålig på att blogga måste jag bara medge. Men ajg har itne haft någon lust bara. Det blev ganska sent innan jag somnade. Ganska ofrivilligt, samtidigt som det var frivilligt, eftersom jag gav mig in på oupptäckta stigar. Jag tänker hoppa det från och med nu. Aldrig mer.

Idag var jag och Made seriösa på geografin och jobbade på ganska bra. Jag lämnade äntligen in mina och Palles frågor som ajg haft i mitt block aslänge utan att renskriva. så nu har man raderat det från samvetet också. Mitt på lektionen ringde även mobilen, och det visade sig vara från sjöbergs, så jag antar att min kostym har ramlat in. Gött, för då blir det till att in och prova imorgon.

Jag hade även sista teorin idag, jippie! nu ska man bara vara duktig nog att gå ner där och plugga lite så man får pärmar och skit färdigt. Sen var det träning. Knät kändes ganska bra faktiskt, och det där bandet jag har verkar faktiskt funka helt okej, för det blev t.o.m singel idag.

Nu har jag även suttit och fortsatt retuschera bilden till projektet. Får jag säga det själv så tycker jag att det blir riktigt bra. Inte för att skillnaden är jättestor. Men den är ju inte färdig ännu. Det ska nog bli riktigt bra om jag bara får lite mer tid till boobs n' ass! haha.

Mitt iaktagande öga fäller en uppgiven tår

När jag ser er känna smärtan

från återurgröpta gamla sår

skurna med skärvor från krossade hjärtan

Jag kanske söker förståelse för ofta. Eller jag vet inte. Men det har alltid fungerat innan, men nu verkar det inte finnas någon vilja att förstå. Det kanske är jag som är naiv, vill se det bästa i alla, och som förlåter allt för lätt i längden. Men samtidigt så är det väl det som gör mig till mig. Jag hade kanske inte hade träffat de jag träffar idag om det inte varit för att jag är just sådan. Men jag vet inte. Det känns som allt faller, och jag försöker rädda spillrorna, men blir typ spettad av skiten istället.

Jag känner mig hemsk för att jag är jag
Jag är hemsk

Idag fick jag leka seriös fotograf, och det mina vänner var ett bra tag sen sist. Vi skulle nämnligen fotografera till projektarbetet, vilket jag inte visste om. Men det blev några fina bilder på micka som ska retuscheras lite. Inte för att hon behöver retuscheras, men det tillhör ju arbetet så, haha. Men här är iaf en av de finaste bilderna, tycker jag. Den har jag faktiskt bara ändrat konstrasterna lite på och sen tagit bort lite gult ur den, för jag var inte särskilt bra på varken ljussättningen och vitbalansen.