sandevarn

Jag måste börja det här inlägget genom att varna för extremt djupa och väldigt udda tankar. Så gillar du inte djupa tankar, eller helt enkelt bara inte klarar av att man jämför känslor och livet med sportsliga analyser, så kan du lika gärna sluta läsa nu. För jag vill inte at du sitter där och blir helt fucked up i hjärnan på grund av mig. Hämta en banan och läs något av mina mindre djupa inlägg istället. Så fortsätter du livet som en gladare människa. 

De nu kommande, och mycket annorlunda tankarna, spred sig i mitt huvud medan jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln när smetade in fejset med någon ny finnkräm. Fast egentligen var det nog efterdyningarna från min livsdiskussion/livssituationsdiskussion med Elin. Men mina tankar krokade sig iaf fram och tillbaka och omkring livets övertramp. De man kan lyckas med i livet. Ibland ofta, ibland mer sällan, beroende på vem man är. Ibland är dom grova, och ibland väldigt små, så små att de knappast märks. 

Så alltså, dessa övertramp. Hur ska man egentligen ställa sig till dem som person? Åter igen beror det på vem man är, vem man umgås med, vem och vilka man växt upp med och liknande. Självklart måste också själva övertrampet tas med i diskussionen. Somliga anser att övertramp är något som aldrig ska förlåtas, i vilken grad de än må vara. Andra ser det som att vissa övertramp är värre än andra och ska behandlas efter situationen. Andra anser att övertramp är något som tillhör livet, som man kan glömma lika fort som de hände och något man lär sig av.  

Själv är jag en mellanperson i det här läget. Man ska inte glömma övertramp. Övertramp ska finnas där, de ska finnas långt bak i huvudet som en påminnelse för hur dåligt det kan gå. Men som sagt, långt bak. De ska inte finnas framför ens ögon hela tiden, för förr eller senare ger man då upp på grund av ens självkänsla och självförtroende slår i botten med ungefär samma kraft som om en höjdhoppare skulle råka missa mattan efter sitt hopp. 

Och det är nu som min sportsliga efteranalys kommer in i bilden. Kan man jämföra livets övertramp med dom som en vanlig längdhoppare gör? Man kan iaf försöka. Och för en väldigt skum och ibland allt för djup person som jag går det alldeles jättebra. För mig gäller det att hela tiden tänka på att vem som helst kan göra övertramp. Elit som motionär, vem som helst. Men vad som är viktigt att tänka på är att vem man än är, så ger man oftast inte upp på grund av ett övertramp. Man fortsätter att hoppa för att hela tiden nå nya mål. Men vad som också bör tas med i beräkningen är att man förr eller senare gör ett övertramp. Och det där övertrampet kommer kanske inte betyda allt i världen, men det kommer finnas där långt bak i huvudet för att störa koncentrationen och självförtroendet. "Bara du inte trampar över igen". 

Vad som också är viktigt att tänka på är protokollet. Vem som helst kan se dina övertramp. Dom finns där, inte bara i ditt huvud, utan på protokollet. Vem som helst kan kolla upp dom, och döma dig efter vad du gjort för övertramp, varesig det är långt eller kort. För protokollet är det bara ett kryss för övertramp. Men åter igen är det viktigt att tänka på självförtroendet och psyket. Det har självklart att göra med ålder och hur ruinerad man är. Har man precis börjat, kanske man ger upp direkt på grund av ett övertramp, eftersom man tappar tron på sig själv. Men någon äldre, med mer vana, vet att man kan göra ett bra hopp igen. Känslan finns där, och inte minst tron. För utan tron på att man vill och kan så fungerar inte mycket. 

Vad vill jag nu få fram med det här? Jo, övertramp gör alla. Övertramp försvinner aldrig. Dom ältas ibland, ofta, eller sällan. Och alla vet om det. Man måste värdera övertramp, men man måste också värdera vad man gjorde/hade innan övertrampet. Är det något gammalt eller nytt man vill ha med i sina beräkningar. Är det borstslängt, var det kasst, eller helt otroligt jättebra? I början är benen skakis, för man vet inte om samma sak kommer hända igen. Men man måste våga ta steget ut i det okända. Våga ta chansen för att se om det där perfekta hoppet kommer igen som stärker tron till sig själv och andra. Eller om man fortsätter med övertramp efter övertramp. Först då är det dags att tänka om. Men man ska aldrig glömma det som varit, varken det dåliga eller det som är bra. För vad det än är, så styrker det jagets resa på livets väg. 

Det här blev jätteöverdrivetlångt och dessutom überdjupt, men jag hoppas att någon orkade läsa igenom mina tankar. Jag har mina sjukt psykade stunder, och ibland måste jag bara få ut det som sitter där inne och bankar för att komma ut. Och visst, jag är säkert för snäll i många lägen (jag vet Elin!), men det här är min syn på livet. Och jag antar att det är det som gör mig till mig.