sandevarn

Det finns inte många saker som gör mig besviken. Eller jo, saker jag gör själv kan göra mig besviken ganska ofta, men det är svårt för andra att göra mig besviken. Den här dagen har givit mig besvikelse. Jag är inte sur, och jag är inte arg, för det har jag ingen anledning till. Men besviken har jag rätt att få bli. Idag var en sådan dag, när jag hade rätt till att få bli besviken.

Det gör mig ont att se smärta, och det gör mig ännu ondare att veta att smärtan och besvikelsen är två saker som hör samman. Jag är förvånad, för det var inte något jag hade räknat med. Förvåningen gör besvikelsen värre. Det var inget som var väntat, inte väntat alls. Jag har sett ilska, och ofta har jag förståelse för ilska. Jag brukar försöka se ilskan från olika vinklar, så att man inte fastnar på en och samma synvinkel, och på så sätt skapar egen ilska. Så har jag klarat mig hittills, att se allt från olika håll, och på så sätt skapat mig en bättre förståelse för andra. Men det är när någons ilskan i sig övergår till ett nytt stadium som jag inte trodde var möjligt, som besvikelsen kommer.

Den kom idag, den kom ikväll, och jag är besviken. Snälla, kom och ta bort den, för jag vill inte känna så här om någon jag håller så högt.