sandevarn

Visst är det helt otroligt underbart, när man skuttar ner längst gatan på väg in mot stan. Helt otroligt underbart irriterande, för det är då fan inte av glädje. Det är på grund av de äckliga små bruna kluttarna som ligger med ungefär en halvmeters mellanrum. Visst, lite träning för vaderna har väl ingen dött av, men det håller jag gärna till gymmet.

Vad är det som är så otroligt svårt med att böja sig ner och plocka upp skiten? Jag förstår de som skickar in sina hundar en 15 meter in i skogen, där de kan göra sitt ostört bakom ett buskage likt vilken svensk semesterfirare som helst. Men att lämna en stor jävla brun blaffa mitt på trottoaren är inte uppskattat.

Är det inte lite av en skyldighet man har när man skaffar hund? Varesig hunden är stor eller liten. Det var inte jag som tvingade på någon en stor dogge som helt plötsligt visade sig droppa saker i storlek med Hallandsåsen. Skiten ska upp, om det så väl ska behövas en ica-kasse till hands.

Sen är det något med vintern och snön. Det är som om många hundägare helt plötsligt får för sig att skiten inte syns om man lämnar den där. Visst, snöar det en decimeter så syns det inte...nu. Men när det där vita smälter, som det förr eller senare brukar göra av någon underlig anledning, så är det liksom svårt att undvika längre. För det som göms i snö, är brunt, äckligt och i vägen vid tö!