Smygrojalist, javisst!
Det går inte att dölja. Jag är obotlig. Sedan jag redan i tidiga år insåg min smått egendomliga fallenhet för att lära mig kunganamn och rabbla dom i följd, enda från Ladulås till nutid, har jag varit fast. Jag är smygrojalist.
Jag måste nog skylla på mina kära farföräldrar. Det är på grund av dem jag har sett typ varenda slott i Sörmland och Uppland, varav en del säkerligen både två och tre gånger. Jag kan inte räkna de museum jag besökt i Stockholm på mina bara händer, eller knappt tår heller för den delen. Jag kan inte heller beskriva lyckokänslan jag fick i kroppen när jag för första gången besökte ett tornerspel. Var hemlig slottstunnel och ståtliga konungamålning som stirrade läskigt på mig var som en drog som långsamt spädde på min förundran.
Jag minns när vi i femte klass åter igen skulle avnjuta ytterliggare en timme svensk historia. Något mina klasskamrater hatade likt den böldpestpest vi tidigare läst om. Självklart höll jag med dem, precis som man gör i den åldern. Men vad jag inte tänkte på, var att man som historiahatare inte ropar ut "fast han hette Jean Babtiste Bernadotte innan, för han blev adopterad från Frankrike!", när kära fröken Ingegärd långsamt börjar tala om konung Karl XIV Johan. Speciellt inte om man inte ens har blivit ombedd att plocka fram böckerna att tjuvkika i. Jag var blottad framför mina vänner, likt den desertör de såg mig som.
Sedan den dagen har jag inte hållit den inne. Den suspekta förkärleken för Svea rikes tidigare konungar har varit öppen för allt och alla. Jag må ha fått underliga blickar när jag undersökt en bild och snabbt konstaterat att det varit Sigismund, en av Gustav Wasas sönder. Men det skiter jag i.
Jag har faktiskt blivit bättre. Allt sitter inte kvar som det en gång gjorde. Jag är, tro det eller ej, inte lika nördig som jag en gång var. Men det är vid tillfällen som den här våren, och speciellt igår som min kärlek för kungahuset blommar ut. Ja, jag satt bänkad igår. Ja, jag såg Victoria äkta sin man av folket, Prins Daniel Westling af Bernadotte, hertig av Västergötland. Jag såg tårtan på över 200 kilo vilken mätte över tre meter i höjd. Och jag såg Kungen skutta runt som en guttaperkaboll tillsammans med Mamma Westling på dansgolvet i takt med slagen ifrån mitt smått smygrojalistiska hjärta.
Jag måste nog skylla på mina kära farföräldrar. Det är på grund av dem jag har sett typ varenda slott i Sörmland och Uppland, varav en del säkerligen både två och tre gånger. Jag kan inte räkna de museum jag besökt i Stockholm på mina bara händer, eller knappt tår heller för den delen. Jag kan inte heller beskriva lyckokänslan jag fick i kroppen när jag för första gången besökte ett tornerspel. Var hemlig slottstunnel och ståtliga konungamålning som stirrade läskigt på mig var som en drog som långsamt spädde på min förundran.
Jag minns när vi i femte klass åter igen skulle avnjuta ytterliggare en timme svensk historia. Något mina klasskamrater hatade likt den böldpestpest vi tidigare läst om. Självklart höll jag med dem, precis som man gör i den åldern. Men vad jag inte tänkte på, var att man som historiahatare inte ropar ut "fast han hette Jean Babtiste Bernadotte innan, för han blev adopterad från Frankrike!", när kära fröken Ingegärd långsamt börjar tala om konung Karl XIV Johan. Speciellt inte om man inte ens har blivit ombedd att plocka fram böckerna att tjuvkika i. Jag var blottad framför mina vänner, likt den desertör de såg mig som.
Sedan den dagen har jag inte hållit den inne. Den suspekta förkärleken för Svea rikes tidigare konungar har varit öppen för allt och alla. Jag må ha fått underliga blickar när jag undersökt en bild och snabbt konstaterat att det varit Sigismund, en av Gustav Wasas sönder. Men det skiter jag i.
Jag har faktiskt blivit bättre. Allt sitter inte kvar som det en gång gjorde. Jag är, tro det eller ej, inte lika nördig som jag en gång var. Men det är vid tillfällen som den här våren, och speciellt igår som min kärlek för kungahuset blommar ut. Ja, jag satt bänkad igår. Ja, jag såg Victoria äkta sin man av folket, Prins Daniel Westling af Bernadotte, hertig av Västergötland. Jag såg tårtan på över 200 kilo vilken mätte över tre meter i höjd. Och jag såg Kungen skutta runt som en guttaperkaboll tillsammans med Mamma Westling på dansgolvet i takt med slagen ifrån mitt smått smygrojalistiska hjärta.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Härligt! den är rikitgt snygg!
Postat av: the pavement
Spännande !:) Jag har också blivit meddragen på hur många kulturella platser som helst i Europa av föräldrarna, främst mamma som är helt tokig i historia. Men mitt tålamod har inte riktigt klarat av att lära sig alla kungligheter, men det är nog egentligen något man vill kunna!
Men jag satt också bänkad framför tvn hela eftermiddagen och kvällen igår, fällde också en och annan tår haha (:
Trackback