sandevarn

Jag har svårt att avläsa den. Den där überamerikanska trevligheten. Att vart man än kommer så pratar människor med en. Här är det normalt att prata med den som sitter bredvid. Här är det normalt att säga godmorgon till var och varannan människa som man möter. I Sverige hade de sett snett på en. Typ "Vem fan är psykot?". Det är liksom bara i USA som man kan gå längst gatan och träffa på en random brud. Helt plötsligt sitter man i hennes bil på rundtur runt campus. Visst, hon visade sig vara en så kallad "ambassadör" men ändå. Även om jag varit en buddy på linné så vetifasen om jag hade gjort det samma. Allra minst stoppat första bästa och frågat om de var utbytesstudenter.

Jag är här! Det känns helt sjukt jäkla underligt och ofattbart, men jag är här. Resan gick smärtfritt. Blev runtstuvad som boskap på en loppmarknad på Newark, men på någon konstig vänster så kom jag fram till slut ändå.

Jag har nu officiellt slängt in den nya designen på bloggen. Det är lite sandevarn.blogg.se version 3.4 eller så. Lite som Windows 7, fast lite coolare och lite bättre. För jag bara älskar lila och orange. 

Eller inte. Jag slänger min konstnärliga sida åt fanders och ger vika för Clemsons vackra färgpalett. Men Headern blev rätt okej ändå. Det är lite sådär minimalistiskt jag. Som den förra. Men färgen, den får ni helt enkelt bara stå ut med till januari. Njut av innehållet istället. I know it's irresistable. Typ. Go Tigers!

Och så tittade han fram igen. SnålFredrik. Det var näligen så att jag egentligen skulle slutat i fredags. Sen skulle jag egentligen sluta idag. Men så råkade jag klämma in fredag också. För jag är ju lite sån. Det är rätt lätt att vifta med ett par hundralappar framför ögonen på mig (bildligt talat) så kommer jag springande och gör jobbet. 

Som ni säkert insett vid det här laget så är det lite segt i skrivandet just nu. Det kan bero lite på att min vardag för tillfället ser ut på följande sätt. Gå, frukost, jobbet, träning, äta, sova. Underbart omväxlande. Men vet ni vad? Det gör mig inget alls. Det är bara skönt, även om jag börjar bli lite trött.

Har jag sagt att jag gillar vattenmelon? Det må så vara att denna lilla detalj har missat det fåtal läsare som jag har, men sådant är fallet. Idag bestämde jag mig därför att köpa just en vattenmelon. Vad jag fick var däremot inte bara en melon.

Det jag köpte är ett steroidmonster som måste frångå alla de EU-standard som vanligtvis finns för just vattenmeloner. På lättvikten 8,2 kilo så är det en mästarnas mästare bland meloner. En kung som skänker dess köpare såväl stolthet som ryggskott. "Med den här kan man lätt låtsas att man är gravid i 8:e månaden sa Elin", "Med trillingar" sa jag. Frågan är bara om jag nämnde att det var den minsta jag kunde hitta?

Det må ha varit något av det onödigaste jag känt att jag behövt göra, men nu när det är över så känns det kalas. Visumet är fixat, ska hämtas på posten imorgon, och sedan är vi nästan i hamn kan man säga. Dessutom har jag fått flera förfrågningar om lägenheten, så den verkar kunna bli rätt snabbt uthyrd den också. Fan va allt flyter på ibland. Får bli mer update angående hur helgen och midsommarn var senare. Nu är jag dödstrött. Fredrik signing out.

Helt plötsligt kommer den. Den där bubblande, lite lätt påträngande känslan. Kroppen blir lite extra varm när hjärtat jobbar som till en upptempolåt medan hjärnan går för högvarv. Är det konstigt att man får svårt att sova? Nej. Det skulle vara ungefär som att bli akut nyförälskad när man springer stockholm marathon medan man försöker ta en snabb middagslur. Det är liksom svårt att kombinera.

Kollade precis kurserna jag vill läsa på Clemson. Alla var fulla. Vad gör man nu? Det går väl säkert att ordna på någon vänster antar jag. Men det är på grund av sådant här krabb jag hatar att våra kära handledare på Linnéuniversitetet väljer att godkänna alla kurser i slutet på terminen. Hade jag haft de godkända till den dag jag fick mitt acceptance-letter så kanske det här inte hade behövt hända. Segfisar.

Idag blev jag sådär glad. När en kund kommer in och har haft en massa par hemma på prov, men inget riktigt funkar. Så tar man ett par snygga bågar i hyllan och sätter på dom, och så bara schmackebånk så sitter de där. Som om de aldrig borde avlägsnas ifrån ansiktet. Som om glasögonen vore ett med själen. Det är så vackert. Det var nästan så solen bröt fram genom molnen som långsamt snurrade ihop sig till Mofasa som långsamt började tala i djup basröst om vilken kung jag en gång skulle bli. Det såg jag i alla fall, även om ingen annan såg det. Fint var det.

Visst fan, jag ska börja jobba imorgon...

Det går inte att dölja. Jag är obotlig. Sedan jag redan i tidiga år insåg min smått egendomliga fallenhet för att lära mig kunganamn och rabbla dom i följd, enda från Ladulås till nutid, har jag varit fast. Jag är smygrojalist.

Jag måste nog skylla på mina kära farföräldrar. Det är på grund av dem jag har sett typ varenda slott i Sörmland och Uppland, varav en del säkerligen både två och tre gånger. Jag kan inte räkna de museum jag besökt i Stockholm på mina bara händer, eller knappt tår heller för den delen. Jag kan inte heller beskriva lyckokänslan jag fick i kroppen när jag för första gången besökte ett tornerspel. Var hemlig slottstunnel och ståtliga konungamålning som stirrade läskigt på mig var som en drog som långsamt spädde på min förundran.

Jag minns när vi i femte klass åter igen skulle avnjuta ytterliggare en timme svensk historia. Något mina klasskamrater hatade likt den böldpestpest vi tidigare läst om. Självklart höll jag med dem, precis som man gör i den åldern. Men vad jag inte tänkte på, var att man som historiahatare inte ropar ut "fast han hette Jean Babtiste Bernadotte innan, för han blev adopterad från Frankrike!", när kära fröken Ingegärd långsamt börjar tala om konung Karl XIV Johan. Speciellt inte om man inte ens har blivit ombedd att plocka fram böckerna att tjuvkika i. Jag var blottad framför mina vänner, likt den desertör de såg mig som.

Sedan den dagen har jag inte hållit den inne. Den suspekta förkärleken för Svea rikes tidigare konungar har varit öppen för allt och alla. Jag må ha fått underliga blickar när jag undersökt en bild och snabbt konstaterat att det varit Sigismund, en av Gustav Wasas sönder. Men det skiter jag i.

Jag har faktiskt blivit bättre. Allt sitter inte kvar som det en gång gjorde. Jag är, tro det eller ej, inte lika nördig som jag en gång var. Men det är vid tillfällen som den här våren, och speciellt igår som min kärlek för kungahuset blommar ut. Ja, jag satt bänkad igår. Ja, jag såg Victoria äkta sin man av folket, Prins Daniel Westling af Bernadotte, hertig av Västergötland. Jag såg tårtan på över 200 kilo vilken mätte över tre meter i höjd. Och jag såg Kungen skutta runt som en guttaperkaboll tillsammans med Mamma Westling på dansgolvet i takt med slagen ifrån mitt smått smygrojalistiska hjärta.

Såg precis slutet på konserten som tydligen kronprinsessparet(?) fått i present av regeringen. Det var väl lite småmysigt sådär, precis som jag alltid tycker att det brukar vara när det är något musikaliskt på gång. Det hela avslutades med att Roxette återförenades. Jag har alltid gillar Roxett.

Tyvärr kändes Marie lite sur i sången ibland. Dessutom kändes hon rätt stel. Vet dock inte om det beror på hjärntumören hon kämpade med under flera år. Men äh, det var trevligt att se dem på sen igen. The look. Bra låt by the way. Det hade dock varit rätt intressant att se kungligheternas miner om de hade dragit av sleeping in my car istället. Eller hur?

Jag har alltid varit en mer eller mindre hängiven bloggare. Vem som helst kan faktiskt få luckor ibland. Det är tillåtet. Fråga vilka stora skribenter som helst. Hur som helst så gjorde senkvällens lätta tristess att jag fick ett plötsligt och där med ack så underligt ryck att besöka den gamla sidan ludersto...lunarstorm menar jag (som för övrigt läggs ner om 51 dagar. Så ni som vill återse gamla inlägg kan få chansen att vältra er i er egen ungdomshistoria).

Även på lunarstorm var jag en söt liten skribent. Mitt första inlägg är från 2001 och redan då verkade jag ord-spya ut rader värda ut Pulitzerpriset. Nä, men skämt och sido. Jag delger mig av mina kloka ord vid den ringa åldern av soon to be 13 med dåvarande lunarnicket: Golffredde (Vad fan tänkte jag med? näsborrarna?). Tydligen hade jag en riktig dagbok. Jaha? Den hade varit intressant att överblicka nu, eftersom jag uppenbarligen glömt bot det.

Varför måste det börja ösregna precis när jag tänkte ta mig in till stan en sväng? Rumpa.

Har precis kommit hem ifrån min första jobbdag som vikarie på Sweden Rock. En som skulle jobbat med Ida och Alle fick opereras, så jag fick hoppa in i hans ställe. Något jag självklart inte var sen att tacka nej till, eftersom Stockholmstrippen blev inställd.

Idag är en sådan dag. Då man känner sig lite äldre än vad man faktiskt egentligen är. Idag tog min yngsta kusin Anton studenten. Grattis till honom! Han var alltså sist i kön. Det hela gjorde att jag plötsligt kände mig väldigt gammal. Det är i år tre år sedan jag tog studenten. När jag själv tog studenten var min bror två år äldre. Då tyckte jag han var gammal. Vad är jag nu då? Jag tycker ju till och med om gin-tonic och dricker gärna ett gott rödvin till maten för smakens skull. Det är ju högröd panchisvarning på mig.

Satt uppe halva natten i onödan. Röjde visumpappren så de flög. Allt var på topp. Men nä. När det är dags att boka tid så finns inga lediga tider förrän den 24:e. Det vill säga när jag börjat jobba. Anus. På riktigt. Anus.