sandevarn

Visst är det helt otroligt underbart, när man skuttar ner längst gatan på väg in mot stan. Helt otroligt underbart irriterande, för det är då fan inte av glädje. Det är på grund av de äckliga små bruna kluttarna som ligger med ungefär en halvmeters mellanrum. Visst, lite träning för vaderna har väl ingen dött av, men det håller jag gärna till gymmet.

Vad är det som är så otroligt svårt med att böja sig ner och plocka upp skiten? Jag förstår de som skickar in sina hundar en 15 meter in i skogen, där de kan göra sitt ostört bakom ett buskage likt vilken svensk semesterfirare som helst. Men att lämna en stor jävla brun blaffa mitt på trottoaren är inte uppskattat.

Är det inte lite av en skyldighet man har när man skaffar hund? Varesig hunden är stor eller liten. Det var inte jag som tvingade på någon en stor dogge som helt plötsligt visade sig droppa saker i storlek med Hallandsåsen. Skiten ska upp, om det så väl ska behövas en ica-kasse till hands.

Sen är det något med vintern och snön. Det är som om många hundägare helt plötsligt får för sig att skiten inte syns om man lämnar den där. Visst, snöar det en decimeter så syns det inte...nu. Men när det där vita smälter, som det förr eller senare brukar göra av någon underlig anledning, så är det liksom svårt att undvika längre. För det som göms i snö, är brunt, äckligt och i vägen vid tö!

Nu ska jag dra mig in mot stan för att se om jag hittar något intressant. vilket jag inte hoppas att jag gör för jag borde fakiskt spara pengarna. Måste betala både Toefl-testet och ISEP-avgiften den här månaden. Blaj. Men vafan. Ska man till USA så ska man. Där borta verkar man inte behöva vara så snygg heller. Inte efter två fina citat ifrån juldagens utekväll. "Even the ugliest person in here looks better than in the US!" och "Det här är första kvällen som jag klär upp mig sedan jag åkte till USA, där brydde sig inte en jävel.". Det beror väl ifs på var man hamnar. Och det vet jag ju inte ännu. Vi får väl se.

När jag stod där och svettades på gymmets band, utan att komma någon som helst stans, kollandes rätt in i väggen eftersom bandets tv inte fungerade, började jag fundera över människorna som fanns där. Tämligen inga original, vilket var trist eftersom jag inte hade så mycket för mig, men jag börjde istället i huvudet gå igenom de olika människorna som finns på mitt gym i Växjö. Visst, många är normala, men det fins ju alltid typer som står ut. (Alla namn kommer ifrån min underbara fantasi)

Tänjar-Tore. Nej, man ska inte klaga allt för mycket på panschisar som gymmar, men ibland kunde de lika gärna tagit sia stavar och gått en runda istället. För att göra drygt 3 lyft på varje maskin, för att sedan börja skutta runt och tänja den precis använda muskeln är mest jobbigt. Hade han gjort det en gång hade han fått sympati, men nu tränar han mest för att slippa frugan en stund. Not cool.

Frisyr-fläkaren. Killen som mest är där för att visa sig, för att inte tala om frisyren. Varesig klockan är 07.30 eller 18.00 är den perfekt, utan ett hårstrå som står fel. Dessutom tränar han bara i vita linnen som gära får visa så mycket som möjligt av kroppen.

Sminkbrudarna. Kommer aldrig ensamma och helst i grupper om 3. Ockuperar löpbanden för en långsam promenad, självklart bredvid varandra, utan att munnen är tyst i 2 sekunder. Samtalen får gärna handla om killar och då helst helgens fågst som inte var till belåtenhet. Viktigt är dessutom att vara helsminkad med perfekt hår. Vem fan vill vara svettig och ovårdad på ett gym?

Butt-crack-Bert. Ser egentligen för ung ut för att heta Bert, men vad gör man inte för att det ska låta bättre? Han är min personliga favorit och originalet av originalen. För kort linne, med byxorna över halva röven. Självklart med mening, för både brallor och kalsonger kan knappas åka ner så långt utan att man märker något. Tur att ha inte är kvinna för då hade en halv urinverksinfektion varit färdig utav vinddraget utifrån. Jag kommer aldrig glömma Pers skräck-förvånade uppsyn vid första anblick av detta underbara fenomen. Priceless!

Snart dags att dra mig till gymmet för att bränna lite fläsk. Troligtvis då all julskinka man klämt i sig under helgen. Det roliga är ju dock hela uttrycket om att man vill bränna bort skinkan. För skinkan är ju inte direkt det fetaste man äter. Möjligtvis om man räknar bort janssons, julgodis, kakor och allt annat gott. Men vem bryr sig egentligen. Det är faktiskt bara jul en gång om året. Sitt liv kan man ta tag i igen efter nyår. Varför börja mitt i helgerna och ge sig själv ett rent helvete? Men jag är ändå rätt glad att mina föräldrar var snälla nog att ge mig 2 veckors träning på motiva. För man behöver ju inte gå ner sig själv helt och hållet.

Det är väl knappast fler än jag som "råkar" ramla in på ankans lilla julprogram. Det är någon konstig liten hatkärlek jag har för den där kvinnan. Med sådan underbart ärlig attityd och fruktansvärda tantutseende. Kvinnan klär ju sig som en panchis och beter sig som en bortskämd femåring på för mycket knäck. Jag antar att det är blandningen som ger henne den rätta åldern. Inte för att jag heller gillade hur lull-lull pojkarna inredde hennes persidentlya, men lite cred borde de väl ändå få som faktiskt vågade sig dit.

Vi lullade här hemma. Inte lulla som att vara full och lulla, att jul-lulla, som att fixa. Ordet ligger sjukt bra i munnen. Dock på en mindre skala genom att göra knäck. Eller rättare sagt, jag gjorde knäck. Och den blev bra som vanligt. Jag har rätt att bete mig lite lätt ego nu för jag gör jävligt bra knäck. I år spetsades den dessutom äntligen med mandel efter att föräldrarna insett att det faktiskt inte var någon av dem som inte gillade mandel i knäcken. För att förklara kan jag snabbt återge förra årets cenario efter att knäcken blivit klar, den utan mandel;

Jag: Varför har vi inte mandel i?
Mamma: För att pappa inte tycker om det.
Pappa: Vaddå jag? Det är du som inte tycker om det!?
Mamma: Jo, jag tycker om det?
Jag: Varför har vi då inte mandel i?
Mamma och pappa: .....

Imorgon anländer Alex vår kära lilla amerikanska kompis som ska spendera julen med oss. Hoppas stackarn tar sig ner ordentligt ifrån Växjö. Dessutom ska skinkan kokas och glanen kläs. Så jag kan ta lite fler fula bilder i julgranskulorna. Grymt billigt nöje och lätt underskattat. För folk med lika dålig humor som jag då.

Hade lite reunion med Jenns ikväll. Det var längesedan nu. Helt sjukt vad tiden går. Vi har knappt pratat på hela hösten, eller i sommar heller för den delen. Men nu så äntligen. Fast det är det som är så skönt med fluff. Man träffas inte på aplänge, men när man väl gör det så känns det som om det var igår man träffades. Lite kaffe, en prommenix med hunden i knarrande snö och snack framför tv:n med en skinksmörgås i näven. Äntligen får man utlopp för sin porrhumor utan att få klagomål. För hon är precis likadan. Om inte värre. Jo, det är hon nog faktiskt den lilla jäntan. Hon är värre.