sandevarn

Det är väl knappast fler än jag som "råkar" ramla in på ankans lilla julprogram. Det är någon konstig liten hatkärlek jag har för den där kvinnan. Med sådan underbart ärlig attityd och fruktansvärda tantutseende. Kvinnan klär ju sig som en panchis och beter sig som en bortskämd femåring på för mycket knäck. Jag antar att det är blandningen som ger henne den rätta åldern. Inte för att jag heller gillade hur lull-lull pojkarna inredde hennes persidentlya, men lite cred borde de väl ändå få som faktiskt vågade sig dit.

Vi lullade här hemma. Inte lulla som att vara full och lulla, att jul-lulla, som att fixa. Ordet ligger sjukt bra i munnen. Dock på en mindre skala genom att göra knäck. Eller rättare sagt, jag gjorde knäck. Och den blev bra som vanligt. Jag har rätt att bete mig lite lätt ego nu för jag gör jävligt bra knäck. I år spetsades den dessutom äntligen med mandel efter att föräldrarna insett att det faktiskt inte var någon av dem som inte gillade mandel i knäcken. För att förklara kan jag snabbt återge förra årets cenario efter att knäcken blivit klar, den utan mandel;

Jag: Varför har vi inte mandel i?
Mamma: För att pappa inte tycker om det.
Pappa: Vaddå jag? Det är du som inte tycker om det!?
Mamma: Jo, jag tycker om det?
Jag: Varför har vi då inte mandel i?
Mamma och pappa: .....

Imorgon anländer Alex vår kära lilla amerikanska kompis som ska spendera julen med oss. Hoppas stackarn tar sig ner ordentligt ifrån Växjö. Dessutom ska skinkan kokas och glanen kläs. Så jag kan ta lite fler fula bilder i julgranskulorna. Grymt billigt nöje och lätt underskattat. För folk med lika dålig humor som jag då.