Tack Vegas!
Tack Las Vegas aiport för gratis Wifi. Väntetiden på flighten blev nu något mer underhållande. Det står att vår flight till Boston fortfarande ska gå enligt planerna. Likaså vår flight ifrån Boston till New York. Dock kan det ju ändras fort. Alla flighter direkt till New York härifrån är dock inställda, vilket inte är allt för roligt. Men å andra sidan känner vi att bara vi kommer iväg till Boston så kan det förhoppningsvis lösa sig. Hellre sitta fast 4 timmar med bil ifrån New York, än en flight på 5,5 timmar.
För övrigt så lämnade vi hotellet i stil och på äkta Vegas-manér. Det vill säga i Limousin. Nej, vi har inte blivit dumma och har inte vunnit miljonerna. Vi ville bara lämna staden på topp.
Jag lever!
Jag har bara haft lite dålig uppkoppling de senaste dagarna. Jag får göra en liten snabb recap på vad som hänt så här långt. Det är ju konstigt nog bara en vecka kvar på vår resa, så tiden flyger minst sagt iväg. Men så är det väl ett tecken på att man har roligt också. Tyvärr tar det skitlång tid att lägga upp bilder på blogggen, så vill ni kolla så är Facebook lättast.
Resan började med destination San francisco, där jag först spenderade en natt själv innan Martin, Kesak och Per flög in. Någon dag senare kom även Nicklas. Vi gjorde allt det där som man ska göra. Den kurviga Lombard street, hängde ur en cable car, gick i China Town, kollade Golden Gate och självklart tog vi även en tur till Alcatraz. Trots att regnet hängde över oss större delen av tiden så fick jag ett otroligt bra intryck av staden. Vi bodde sjukt centralt, det var lätt att ta sig runt både kollektiv och via det gamla väl beprövade sättet: Till fots. Något man inte allt för ofta kan i det här landet.
En tidigt morgon lämnade vi big 'ol San Fran i en hyrbil som rullade längst vägen "the one". En otroligt vacker bilfärd längst med kusten. Eftersom vi var så duktigt pålästa (läs: inte alls) trodde vi att det skulle vara en fin liten väg nere vid kusten. Jo det var det, till en början. Sen blev det alpin körning högt upp i bergen med en utsikt över ett mäktigt hav. Vi fick även se lite elefantsälar innan vi landade vår "space shuttle" i Los Angeles.
Los Angeles var inte så inbjudande, med tanke på att regnet öste ner på oss. Men dagarna rullade på och vädret blev bättre, så vi hann göra allt man ska. Walk of fame, en liten barrunda, Rodeo drive, Bevely hills, Bel air, Hollywoodskylten. Venice Beach fick bli vårt tillhåll under julafton. Vi öppnade minst sagt många ögon när vi kom skuttande i shorts och tomteluvor. Kvällen avslutades med köttbullar, prinskorv, glögg och pepparkakor som inhandlats på vår käre vän IKEA.
Just nu befinner våra rumpor sig i det minst sagt underliga Las Vegas. En stad som man helst sover dagtid i och ränner runt i så fort det blivit mörkt. Det ser nämligen lite halvskabbigt upp på sina håll när neonet inte lyser upp den. Jag har inte spelat bort mer än ett par dollar, vilket gör att jag inte fått särskilt många gratis drinkar heller. Men det gör inte så mycket. Igår använde vi år otroliga svenskhet och charm för att hoppa förbi kön till en privat fest på Bellagios nattklubb the bank. En upplevelse minst sagt trots dyrt inträde och dricka.
Just nu tar vi det bara lugnt efter nattens bravader och försöker hålla koll på snöyran i New York. Resan går ju nämligen dit imorgon natt, med ett stopp i Boston först. Vi hoppas på att de ska hinna skotta lite, och att snön inte ska falla allt för hårt under morgondagen. Har jag bra WiFi där uppdaterar jag lite till. Annars blir nog nästa inlägg tråkigt nog när jag är tillbaka i Svea rike. Puss!
En tidigt morgon lämnade vi big 'ol San Fran i en hyrbil som rullade längst vägen "the one". En otroligt vacker bilfärd längst med kusten. Eftersom vi var så duktigt pålästa (läs: inte alls) trodde vi att det skulle vara en fin liten väg nere vid kusten. Jo det var det, till en början. Sen blev det alpin körning högt upp i bergen med en utsikt över ett mäktigt hav. Vi fick även se lite elefantsälar innan vi landade vår "space shuttle" i Los Angeles.
Los Angeles var inte så inbjudande, med tanke på att regnet öste ner på oss. Men dagarna rullade på och vädret blev bättre, så vi hann göra allt man ska. Walk of fame, en liten barrunda, Rodeo drive, Bevely hills, Bel air, Hollywoodskylten. Venice Beach fick bli vårt tillhåll under julafton. Vi öppnade minst sagt många ögon när vi kom skuttande i shorts och tomteluvor. Kvällen avslutades med köttbullar, prinskorv, glögg och pepparkakor som inhandlats på vår käre vän IKEA.
Just nu befinner våra rumpor sig i det minst sagt underliga Las Vegas. En stad som man helst sover dagtid i och ränner runt i så fort det blivit mörkt. Det ser nämligen lite halvskabbigt upp på sina håll när neonet inte lyser upp den. Jag har inte spelat bort mer än ett par dollar, vilket gör att jag inte fått särskilt många gratis drinkar heller. Men det gör inte så mycket. Igår använde vi år otroliga svenskhet och charm för att hoppa förbi kön till en privat fest på Bellagios nattklubb the bank. En upplevelse minst sagt trots dyrt inträde och dricka.
Just nu tar vi det bara lugnt efter nattens bravader och försöker hålla koll på snöyran i New York. Resan går ju nämligen dit imorgon natt, med ett stopp i Boston först. Vi hoppas på att de ska hinna skotta lite, och att snön inte ska falla allt för hårt under morgondagen. Har jag bra WiFi där uppdaterar jag lite till. Annars blir nog nästa inlägg tråkigt nog när jag är tillbaka i Svea rike. Puss!
Jag vet, Förlåt!
Jag har varit en usel bloggare den senaste tiden. Men jag har något att skylla på. Helt enkelt att jag hellre valde det den sista uns av det sociala livet jag kunde få i Clemson innan jag reste därifån. Det hugger lite i magen när man skriver det. Den sista tiden i Clemson. Usch. Det tar emot när jag tänker på de jag inte kommer se på länge, och de jag troligtvis aldrig mer kommer träffa på. Man ska inte bortse från sanningen, även om det känns som ett knytnävsslag i fejjan. Jag kommer vara ytterst tacksam till Mac, Caroline och Jamie för att de höll mig sällskap de tre sista dagarna när Calhoun var spökstad.
Men till lite roligare info. Jag siter i San Francisco! Det är ungefär 1,5 h tills dess att Per, Martin och Kesak landar, så jag sitter här på flygplatsen och utnyttjar mina "complimentary 54 minutes of free Wi-Fi". Tack SF intenrational airport. Vädret är fint och en hel del varmare än i South Carolina. Tyvärr visar väderrapporten regn de kommande dagarna, men jag håller tummarna för att vindarna vänder.
Men till lite roligare info. Jag siter i San Francisco! Det är ungefär 1,5 h tills dess att Per, Martin och Kesak landar, så jag sitter här på flygplatsen och utnyttjar mina "complimentary 54 minutes of free Wi-Fi". Tack SF intenrational airport. Vädret är fint och en hel del varmare än i South Carolina. Tyvärr visar väderrapporten regn de kommande dagarna, men jag håller tummarna för att vindarna vänder.
Den sista måltiden
Ja, faktumet är att det faktiskt var sista måltiden alla (läs de flesta) tillsammans. Det var vemodigt. Idag kände jag mig ännu vemodigare när jag gick upp. Jag har en sista clean up-session att göra i Grafisk kommunikation om 1,5 timme. Sen är tiden i bänken definitivt över här i Clemson. Det är sjukt. Var tog tiden vägen? Jag vet att det låter klyschigt, men det känns som om det var igår som jag vandrade runt campus för första gången.
Men det är ju inte det värsta. Innan dess sticker Chris till Florida igen en sväng innan graduation, vilket innebär det första jobbiga avskedet. Trodde han skulle vara kvar här tills graduation, men icke. Sen blir det sista ice-cream sundae lunchen och ikväll fest med fler hej då till de som sticker tidigt imorgon. Men nej, vi ses senare var det. Vi ses senare!
Men det är ju inte det värsta. Innan dess sticker Chris till Florida igen en sväng innan graduation, vilket innebär det första jobbiga avskedet. Trodde han skulle vara kvar här tills graduation, men icke. Sen blir det sista ice-cream sundae lunchen och ikväll fest med fler hej då till de som sticker tidigt imorgon. Men nej, vi ses senare var det. Vi ses senare!
Att känna saknad
Just nu är finns det en del saknad i mig. Jag saknar familjen och vännerna på hemmaplan såklart. Men jag vet att jag kommer se dem igen ganska snart, så det är inte den värsta saknaden inom mig just nu. Den största saknaden just nu är den av dem som jag inte ens lämnat än. Av dem som jag bara har ett fåtal dagar tillsammans med kvar. Av dem som jag inte vet när jag kommer träffa nästa gången. Jag saknar redan nu luncherna i matsalen, utekvällarna på Bengal tiger, och nätterna på sofforna i N11.
Det kommer ta emot på fredag. Väldigt mycket. Och även om det förhoppningsvis stämmer som James säger, att det inte är hej då, det är vi ses senare, så känns det som senare kommer vara så fruktansvärt långt bort.
