När orden tar slut.
"Tiden tickar. Sekunder drar sig mot minuter, som efter en stund snabbt lyckas bli både en och två timmar. Även om det bara är någon ynka centimeter som skiljer fingrarna ifrån datorns tangenter, så känns det som det lika gärna hade kunnat vara Grand Canyon jag skulle ta mig över. I ett hopp. Eller Dalälven kanske. Minst.
Det är nu man undrar varför man alltid ska vara så präktigt och öppna käften. ”Kan någon tänka sig att skriva en krönika”. ”Ja!”. Ordspya. Big time. Vad som kändes så rätt i just det där ögonblicket känns plötsligt så fel. Vad har jag egentligen att tillföra världen i dessa tider av Tjernobylliknande kärnkraftskatastrofer och Brittiska konungabröllop? Nä, just det. Vilka ord som än präntas ner av mig kommer vara likamed en fjärt i rymden. Det vill säga jävligt obefintliga för alla som kan svara rätt på naturvetenskapsfrågorna för årskurs 2 i ”Smartare än en femteklassare”. Tiden har gått igen. Fan.
Den fatala bristen på ordmakeri har dessutom under funderingens gång bidragit till ett frenetiskt tuggande på ett redan lätt för gammalt tuggummi. Ni vet ett sådant som tappade smaken för strax över 20 minuter sedan och som långsamt börjat bidra med krampkänningar i käkmuskulaturen. Det börjar mer och mer kännas som när man skriver en tenta och kommer till sista frågan som ger typ hälften av alla poäng. Den där roliga frågan som man inser att man inte kan. Paniken stiger, svetten lackar och man tuggar lite snabbare. Som om det skulle hjälpa. Precis som nu.
Skillnaden är dock att jag inte kan svära över en lärares val av frågor och sedan snabbt få medhåll ifrån mina kära klassmakrater. Tvärt om. Jag har fått fria händer för att kunna göra sorti från assar med äran i behåll. Helt ensam. Något som känns sådär lagom långt borta när orden lyser med sin frånvaro. Just nu känns en avhyvling mer trolig, för att inte tala om en lätt sågning vid fotknölarna och ett ljuvt gottande i mitt totala misslyckande i kommande toalettlektyr. Brief alltså. Minuterna tickar. Igen.
Men just när man är där nere på botten syns plötsligt ljuset i tunneln. Som spetsen på Harry Potters viftade trollstav efter ett snabbrabblat ”lumos maxima”. Som en tindrande Lucia i midvinternatten. Varför inte beskriva ett problem som säkert så många andra studenter före mig haft? Den där jobbiga känslan vi alla får någon gång under ett arbete som tydligen inte bara vill skriva sig självt. Då vi istället skiter i allt och tar en klunk billigt rödtjut för att dränka synderna. Varför helt enkelt inte bara pränta ner känslan av skrivkramp i ett par väl valda ord?
Done.
Med äran i behåll? Det gick jättebra, till dess att jag gjorde en liknelse till Harry Potter och från och med nu kommer gå med töntstämpeln i pannan. Inte riktigt lika coolt som ett blixtärr. Men vem orkar bry sig egentligen? För allt jag vill göra nu är bara att sätta sista punkten så jag får spotta ut det här äckliga tuggummit."
Svar: Tack så fantastiskt mycket! :)