sandevarn

Jag kommer aldrig kunna hjälpa det. Det spred sig till mig lika snabbt som genom ett zombiebett och har bubblat i mig likt en treo i vatten sedan unga barnsben. Jag minns såväl mitt första möte. Den gyllene texten blänkte i mina ögon när jag förundrat lyfte detta artefakt till himlen i samma stil som när Rafiki lyfter en nyfödd Simba i början av Lejonkungen. Långsamt skingrades molnen på himlen och en strimma av ljus lyste över detta under. Jag var fast.

Alla som känner mig vet självklart att jag talar om Harry Potter. Denna underbara serie böcker som jag kan läsa om och om igen för att hela tiden finna nya saker jag inte tidigare märkt. Jag minns när jag vände sista sidan i sista boken. Det var som om något långsamt dog inom mig. Som om en del av mitt liv kom till ett slut. Vackert, men tragiskt på något sätt. Något man hade kunnat göra en djup film om. Men eftersom jag befann mig på framsidan av den brittiska utgåvan av sista boken så visste jag ändå att vi hade något speciellt, J.K Rowling och jag. Precis som Harry Potter och Voldermort, fast mindre ont liksom. 

Låt mig därför påpeka, att detta troligtvis är en liten drömvecka i herr Sandevärns 22 år och några månader långa liv. Först premiären utav första delen utav sista boken till helgen, och sedan förhoppningsvis ett besök på The wizarding world of Harry Potter på Universal studios. Barnet i mig skriker och hoppar av lycka. Eller tja, hade jag varit gubbe så hade minsann gubben i mig också skuttat likt en guttaperkaboll. Once nerd, always a nerd.