sandevarn

Jag vet inte om man kan säga att måndagar har blivit min springardag. Det råkade bara bli så två veckor i rad i alla fall. I vilket fall som helst så pressade jag lite extra idag, så jag spräckte gränsen för milen. Sjuk skönt det känns. eller ifs, just nu mår jag bara jävligt illa som jag allti gör efter att jag sprungit längre sträckor. Men det känns skönt rent psykiskt att veta att jag klarar av det.

För många kanske en mil låter futtigt, för andra låter det som en evighet. Jag kommer ihåg första gången jag skulle ut och springa med mamma i åttan. Då vägde man mer än nu och var dessutom nästan 20 cm kortare. Jag klarade väl sisådär 800 meter. Sen trodde jag att jag skulle dö. Tacka gud för badmintonen säger jag bara. Den har räddat mitt liv.