sandevarn

Jag har långsamt insett att mitt liv är rätt degigt för tillfället. Jag går upp på morgonen, går en promenad, äter lite frukost varpå jag degar fram till lunch. Jag fixar lunch, degar sedan fram till mellanmålet, vilket avslutas med ytterliggare lite degning fram till middagen. Då blir det mat, sen tränar man, käkar lite igen och efter det degar man. Ungefär så ser min dag ut. Och det värsta är väl nästan, att det inte stör mig för fem öre. Ibland händer det något, ibland inte. Man gör vad man behöver.

Under degningen får man dessutom tid till diverse filosofering. Djupa grejer som vad framtiden har att bjuda, att man aboslut aldrig skulle kunna tänka sig att läsa i Luleå, om jag börjar bli gammal eftersom damen i affärskön kallade mig för farbrorn, eller vad som händer om man tvättar vittvätt med tvättmedel för färgad tvätt. Jag har inte vågat testa än, jag känner mig allt för rookie på den där maskinen som tydligen ska kunna rymma 5 kg. Hur fan vet man hur mycket 5 kilo är? Ska man väga tvätten innan eller? Jag pressar, uppenbarligen för lite, eftersom mamma tycker att jag kan pressa in lite till. "Det går ju in fem kilo!". Jo, precis, så var det ju.

Jag har dessutom insett hur jävlig man varit under sin uppväxt. Egentligen. Eller i alla fall som "äldre". Jag tyckte att det började gå lite för långt när föräldrarna har börjat lämna disken från dagen innan, som jag absolut inte har med att göra egentligen. Dessutom kommer de hem och undrar vad det blir för mat, och har man inte gjort mat för en gång skull blir de nästan lite kinkiga. Så jag tänkte, fyfan, jag har varit för duktig. Sen kommer man på att man varit precis lika dan halva uppväxten, och då har dom ändå jobbat fulltid på det. En annan går bara hemma och, just precis, degar.