sandevarn

Jag antar att det är dags för en av mina längre utläggningar, men det är mest på grund av att jag behöver skriva av mig. Idag gjorde jag mitt sista prov i rättskunskap. Det gick ganska bra, och det känns onekligen som o det går mot slutet. Ett prov och en inlämning kvar. Sen är det slut.

Men vadå slut? Det kan inte vara slut. Det känns inte så i alla fall. Varje gång jag funderar på det så känns det helt absurdt. Man tänker "Jaja, då var det lite jobb och sen tillbaka till...nej fan...". Det känns lagom konstigt att man faktiskt inte ska tillbaka till det där tråkiga, jävliga stället där man får massa läxor. Ska det verkligen kännas jobbigt att lämna det?

Visst, det är sjukt skönt att få slippa läxor och skit ett tag, eftersom jag inte ska läsa vidare direkt. Men nu gäller det istället att söka jobb, eftersom man inte längre får in det där futtiga, men ack så livsviktiga studiebidraget varje månad. Helt plötsligt känns det faktiskt som man kommer sakna det. Men det handlar inte om själva jobbet. Det handlar om gemenskapen. All den där tiden när man inte gör ett piss (vilket kanske händer allt för ofta). Då man snackar skit, läser en tidning, "pluggar" och så vidare. Helt plötsligt är det inte säkert att man träffar alla människor som man brukar längre.

Den tiden är förbi, då man träffas varje dag, för att skratta, skämta och bli kollektivt sura på alla konstiga lärare som man helt plötsligt kommer sakna yttepyttelite för skoj skull. Helt plötsligt kommer det där ovissa, den där känslan som gör att man inte riktigt vet vad man ska göra av sitt liv. Borde man ha bestämt sig? Borde man redan ha hela framtiden uppstakad framför sig?

Frågorna är många och jag kan inte säga annat än att det känns rätt vemodigt ändå. Man vet att det kommande året antagligen är det sista då de flesta befinner sig på samma plats. Om lite mer än ett år har många flytt vår lilla håla, som helt plötsligt känns sådär lagom stor ändå. Innan vi vet av det så snackar vi inte mer än på msn, och de flesta gymnasiekompisarna är ett minne blott.

Jag kanske är pessimistisk, men samtidigt så vet man vad som händer. Man tappar kontakten, inte med alla, men med många. För hur många av våra föräldrar är det som idag har kontakt med sina gymnasiekompisar, eller kompisar från förr över huvud taget idag? När det gäller min familj så är de flesta vänner som mina föräldrar täffar studiekompisar eller kompisar de träffat på senare år. Men vad hände med alla de där göttiga kompisarna från gymnasietiden? Försvann dom bara?

Samtidigt vet jag att vi kan hålla kontakten på ett helt annat sätt idag. De hade inte datorer, internet och MSN som vi har. Men samtidigt så är en msn-kompisrelation inte så mycket för världen när man kan vara ute och festa med sina nyfunna studiekompisar. Och bor man i stockholm eller något liknande, så är inte chansen stor att man kommer hem, eller hälsar på andra kompisar långt borta, så särskilt stor. Speciellt inte med ekonomin som en normalt studerande har.

Men vi (de flesta) har troligtvis något år kvar att oroa oss på. Ett helt år då man förhoppningsvis kan träffas och göra allt sånt som man bara måste hinna med innan alla försvinner. Ett år att ha roligt på, trots arbeten eller inte. Ett år att verkligen knyta band med de man vill ha med sig i framtiden. För det är trots allt upp till oss själva att hålla kontakten och fortsätta träffas, trots att vi kanske bor långt ifrån varandra. För även om jag vet att flera säkert kommer försvinna ur ens liv, så finns det ändå några man vill ha kvar, och förhoppningsvis komer hålla kontakten med så långt som det bara går.

Så sjung om studentens lyckliga dar, för här kommer dom tamejfan. Med jobbiga tankar eller inte. Allt jag kan fråga mig är bara: