sandevarn

Det finns verkligen tillfällen då man verkligen ser ner på sig själv. Men så finns det även tillfällen då man slår sig själv med häpnad. Det kan vara stunder i en badmintonmatch, när man tar bollar man aldrig trodde man skulle nå, eller få över. Det kan vara evreka-moments på matten, när allt bara flyter på, och man faktiskt också fattar vad man gör. Men så finns det också stunder som idag.

Jag gjorde mig berädd på en sjukt jobbig joggingrunda. Hade nämligen sjukt dligt samvete, efter att jag krängt i mig massa godis under geografipluggandets gång (dessutom somnade jag två gånger). Så jag stack ut, och konstigt nog flöt allt bara. Det kändes stundvis som jag bara svävade över marken. Annars brukar jag tycka sprigning är både tråkigt och jobbigt. Men idag gick andning och ben i takt och 4 km kändes som högst två. Dessutom sprang jag asfalt, och har inte ett dugg ont i benen. Vad har hänt med mig? Inte för att det är särskilt kuperad terräng, men ändå?

Saker som den här kan låta sjukt fjantig för många. Men för mig, en joggningshatare, så är det stunder som behövs fr att bättra på självfötroendet, och dessutom ge en ny kick i baken. Nu har jag fått mersmak, och den där viktnedgången känns inte alls lika långt borta som igår.