Söndag
Idag är det söndag. Fast det har känts som måndag, för jag är helt borta i dagarna så fort man får en helgdag extra. Men jag klagar inte. Bättre att ligga en dag före än en dag efter. Inte för att jag har gjort särskilt mycket alls idag som är av intresse. Men vem fan bryr sig.
Jag tog en lång promenad innan mammas goda lax med västerbottenost och nypotatis. Vad jag kom på vad hur sjukt hög flippnivå jag har. Dvs hur lång tid och hur mycket jag klarar av innan jag börjar skrika och gorma på folk. Visst, jag kan tänka det i huvudet. Men det tar sjukligt lång tid innan jag faktiskt får ut skiten. Det vet typ Jonas och Ange. Inte ens dom har nog sett mig flippa ut helt och hållet. Endast en gång på Elsa när hon gång på gång påstod att jag inte hade sköljt salladen fastän jag hade det. Det var nog ganska många förvånade miner den gången. Dålig dag antar jag. Mest för henne. Bara för att hon itne klarar av att höra att hennes sallad kryllar av smådjur.
Men iaf så tänkte jag på den här flippgränsen. För den låg mycket när i fredes. Jag har inte varit så när den på jäkligt länge. Om det var på grund av alkohol vet jag. Kanske inte bara inom mig, men inom andra också. Det var i vilket fall som helst väldigt nära att jag ställde mig upp och började predika om alla jävlar och jordens undergång och sedan lämnat ett sjunkande skepp för räddning. Men det gjorde jag inte. Frågan är om det var bra eller dåligt. För ibland tror jag det är bra att få ut sina agressioner, mer än på bara papper som jag oftast gör. Men alla vet att jag är konflikträdd. Jag vet inte riktigt vad som händer om jag flippar ur totalt, så det kanske är därför jag inte gillar konflikter.
Vad jag vet är att jag fortfarande delvis är lite halvt besviken. Både på mig själv för att jag kanske borde ställa mig upp och säga något ibland. Men även på andra för att de också borde ställa sig upp och säga något. Något jag vill höra. Något som är genomtänkt. Mycket väl genomtänkt. Annars är det ingen mening att säga det. Och Jag tänker inte tvinga fram det. Det ska komma av sig själv när det är genomtänkt och när det känns rätt att säga det. Då är jag nöjd (hoppas jag innerligt)
Jag tog en lång promenad innan mammas goda lax med västerbottenost och nypotatis. Vad jag kom på vad hur sjukt hög flippnivå jag har. Dvs hur lång tid och hur mycket jag klarar av innan jag börjar skrika och gorma på folk. Visst, jag kan tänka det i huvudet. Men det tar sjukligt lång tid innan jag faktiskt får ut skiten. Det vet typ Jonas och Ange. Inte ens dom har nog sett mig flippa ut helt och hållet. Endast en gång på Elsa när hon gång på gång påstod att jag inte hade sköljt salladen fastän jag hade det. Det var nog ganska många förvånade miner den gången. Dålig dag antar jag. Mest för henne. Bara för att hon itne klarar av att höra att hennes sallad kryllar av smådjur.
Men iaf så tänkte jag på den här flippgränsen. För den låg mycket när i fredes. Jag har inte varit så när den på jäkligt länge. Om det var på grund av alkohol vet jag. Kanske inte bara inom mig, men inom andra också. Det var i vilket fall som helst väldigt nära att jag ställde mig upp och började predika om alla jävlar och jordens undergång och sedan lämnat ett sjunkande skepp för räddning. Men det gjorde jag inte. Frågan är om det var bra eller dåligt. För ibland tror jag det är bra att få ut sina agressioner, mer än på bara papper som jag oftast gör. Men alla vet att jag är konflikträdd. Jag vet inte riktigt vad som händer om jag flippar ur totalt, så det kanske är därför jag inte gillar konflikter.
Vad jag vet är att jag fortfarande delvis är lite halvt besviken. Både på mig själv för att jag kanske borde ställa mig upp och säga något ibland. Men även på andra för att de också borde ställa sig upp och säga något. Något jag vill höra. Något som är genomtänkt. Mycket väl genomtänkt. Annars är det ingen mening att säga det. Och Jag tänker inte tvinga fram det. Det ska komma av sig själv när det är genomtänkt och när det känns rätt att säga det. Då är jag nöjd (hoppas jag innerligt)
Kommentarer
Trackback