sandevarn

Så, då var vårens första höjdpunkt till enda. Det som gällde den här gången var ballottningen. Det gick väl prima, förutom en del knuffandes, en del väntandes och ett flängande för att hitta den man skulle gå med. Till slut hittade jag iaf min baldam vid namn Sandra. Hon verkade väldigt trevlig. Får väl hoppas att man själv inte verkade som en annan stortönt.

Tyvärr blev slutet, eller större delen av själva pubkvällen en repetition av gårdagen. Inget jag hade hoppats på direkt. Hade bara velat ha kul och slappna av. Men nej då, Fredrik slängde ut pengar på alkohol i onödan och fick sedan agera vattenhämtare/medlare/tröstare/och allt annat som jag nu försökte stå till tjänst med. Jag är för snäll, men jag kan inte bara skita i om folk är fulla som svin eller bråkar. Det funkar inte. Tyvärr gick det ut över Jonas som tröttnade och stack hem sen. Kändes bittert måste jag säga. Det är inte första gången som något sånt här går ut över något som skulle kunnat bli en helt sjukt rolig kväll. Alkohol löser inga problem whatsoever.

Så nu när jag sitter här i natten och konstaterar att ruset nog har sänkt sig till en lagom nivå för att kunna sova, så känns det viktigare än någonsin att skiten får ett slut. Jag orkar inte mer. Vill inte låta ego eller så, för det finns antagligen dom som mår sjuttielva gånger mer piss än jag. Men jag orkar inte. Jag orkar inte se näst intill alla i ens närhet falla som käglor på grund av det ena psykologiska pistolskottet efter det andra.

Nu ska jag sova, så gott det går, och fundera på om morgondagens känslor kommer vara lika starka som kvällens/nattens har varit. För då är det illa. Då är det riktigt illa. Då är det dags att ta en funderare på om jag borde börja bli rädd för mig själv.

Psykologisk krigsföring is the shit (om man vill att det ska skita sig. Skita sig som fan).