sandevarn

Förlåt, jag tappade min kölapp älskling...

Då var det söndag, aah, ljuva söndag. Eller nej vänta, något är fel här va? Ja, självklart, det är ju lov, och det är helt enormt skönt att inte ha den vanliga söndagsdepressionen. Sen är det bara 6 veckor kvar till jullov. ÅH, fan va jag längtar till julen. Mys. Tyvärr så har man ingen att dela den med, i år igen. Även om jag förra året lovad mig själv att inte vara utestängd i kylan nästa jul. Precis som året innan det, och precis som året innan det också. Det blir som en ond cirkel.

Förlåt, jag tappade kölappen älskling, så känns det just nu. Och jag undrar varför det inte blev vi från början. Vi är så lika, känns det som. Tyvärr får jag aldrig dela livet med dig i alla fall. På något konstigt sätt slutar det alltid med att vi hamnar nära varandra. Tyvärr, för det är alltid precis så nära, att jag missar dig med mina fingertoppar. Det är då jag bara vill glömma dig, så är det alltid, och jag lyckas. Men s fort vi träffas igen, känner jag något, som jag inte brukar känna. Det är då jag står där igen, famlar i mörkret, vetandes att dina varma andetag finns vid min sida. Men i jul får jag åter stå på fel sida av dörren älskling. Du är inne i värmen, medan jag står utanför dörren och väntar på att du ska öppna.

This is one hell of a life I'm living. Jag är grymt osäker. Jag förlorar hellre än att våga vinna. Det är som om jag är rädd för vad priset ska bli. Därför vågar jag inte vinna. men ajg vill våga, jag vill vara den du vill, men jag är rädd att jag inte kommer vara det. Idag sa du något som du aldrig sagt innan, men jag vet verkligen inte om det var meningen. Du ville kanske bara vara snäll. Men aldrig förr har jag känt mig så nära, det är nästan så ajg kan ta på det. men samtidigt har jag aldrig heller kännt mig så långt borta.

Det är som om jag står i kö, men så fort det är min tur, så upptäcker jag att jag tappat min lapp, och får börja längst bak igen. Jag vågar inte hålla kvar mid min plats i kön.