sandevarn

Dålig stil, av mig alltså. Inte bloggat på flera dagar. Men jag har haft så mycket att göra att jag helt enkelt glömde bort den. Fy mig! Men jag antar att man har så mycket att tänka på såhär i försommartider. Härom dagen skrev jag om hur bra allting är med sommaren, och hur skönt allt är. Tyvärr hade jag glömt bort alla par som gullar med varann på klipporna, som tar nattliga promenader hand i hand. Alla de där paren som ser ut som om dom vore "ment to be". Det tär på en. Dom skämtar om att dom ska skaffa mig en flickvän. Om att dom ska lägga ut mig på blocket. Yay. Allt blir så mycket bättre då.

Så här långt har helgen sett ut som följande: Fredagskvällen gick till Nea och Mikke. Mikke tyade inte med sin mösspåtagning, så vi satte oss vid strandpromenaden med en engångsgrill, några värmeljus och lite godis. Det var mys. Fast för dom var det nog mysigast. Dom såg så gulliga ut, ihopkrupna tillsammans under min blåa fillt. Jag hade ingen att krypa ihop med. Synd, men jag är van vid kylan nu.
Idag har jag gått på stan med Johan och Becka, jag handlade inget, för jag tyar inte lägga ut några pengar för tillfället. Däremot tog vi en clubsandwitch på Siesta. Därefter skulle dom till glassbåten, jag var strong nog att stå emot glassen, så jag gick hem och sov en stund. Därefter tog jag mig ut på en joggingrunda, 4 km, inte mycket, men jag antar att det fick duga.

Nu har jag, som vanligt, krängt i mig massa godis så jag har ont i magen. Förlåt för att jag alltid låter så deprimerande, men det blir lätt så på lördagskvällarna. Förlåt. Självklart förstörde jag med godiset min joggingrunda, och min lilla promenad. Men det får väl gå. Mikke sa, att hans mamma sagt, att det där naturläkemedlet "Cuur" verkade fungera. Det ska förbättra ämnesomsättningen om man vill gå ner i vikt. Jag funderar på att testa. "Det är inte menat för folk i så ung ålder" sa Mikke. My ass att det är, jag vill testa ändå. Jag börjar bli desperat. Mamma ramlar ner i vikt som en elefant släppt från ett flygplan. Men hon är ju duktig och kan stå emot alla frestelser och så med. Scheise.

Livet vore så mycket enklare om man vore någon annan. I guess. Alla har ju sina problem, men jag tror ingen skulle vilja vara jag. För att låta lite mer självsäker så hade säkert någon viljat ha lite av min personlighet, och mina "estetiska sidor" men mer finns det inte att hämta tyvärr. Går jag ner i vikt, och blir lite muskulösare och så, kanske det finns en större chans, men jag har inga större förväntningar. Min rädsla för ett skitliv är lika stor i vilket fall som helst.