sandevarn

Jag satt och kollade på mina kollagebilder på lunarstorm. Jag vet att jag är ett geek, men det är ett bra ställe om man gillar sånt fjönteri, och jag trivs med det, så vafan. Men iaf, råkade ramla in på mina bilder från paris, och kom fram till att jag saknar det så mycket. Jag beundrar nästan mig själv, det kanske är töntigt, men jag tycker det är ganska skrämmande att åka iväg till någon som man bara mailat två gånger, och snackat lite på msn med. Nu var det ju inget problem, för jag hamnade i en jättebra familj. Men ändå, spänningen innan, spänningen som kom när vi gick in deras klassrum, och alla bara satt och storglodde på oss. Och när dom sedan började rabbla franska med oss, som vi kunde det flytande, ska vi inte tala om.

Självklart blev det både smågnabb, trötta suckar och sura miner under resans gång. Men jag tyckte ändå det var grymt kul. Jag är inte den som bara lägger ner allt för att jag är kinkig på vissa saker. Visst kan jag oroa mig ganska mycket ibland. Men när man är så många tillsammans orkar man inte bry sig, det löser sig (sa gumman och sket i vasken). Själv blev jag lite kinkig när min värd klockan 4 på natten börjar bråka med sin flickvän och vägrar säga något. Det är svinkallt och vår taxi kommer inte, så han får ringa sin mamma som kommer och hämtar oss. Hon var lagom kinkig på honom, jag var lagom kinkig på alla. Men hon bara vände sig om och log mot mig och frågade om jag hade haft en trevlig kväll, och antog att jag ville hem och sova. Sen orkade jag inte bry mig mer om det. Gjort var gjort.

Nästa år ska jag inte läsa någon franska. Grymt skönt att slippa ett språk, för det är ganska jobbigt. Och eftersom jag ska läsa engelska C så kommer jag ha det hårt nog. Men ändå känns det lite ledsamt. Man har haft franskan i sex långa år nu, och fortfarande inte lärt sig det så förbenat bra. Så det känns lite som om de här 6 årens slit inte varit till någon nytta, om det bara ska försvinna. Kanske ska man i framtiden försöka dra sig tillbaka till paris, och verkligen få in skiten. Att kunna flera språk är grymt häftigt, och underlättar båda på det personliga planet, men även när man söker jobb. Det skulle vara grymt härligt att bara ta en sväng ner till Paris för att känna på känslan igen, det blir nog inte samma sak, men vafan. Kankse skulle man åka ut till Aymeric och bara knacka på dörren,"här är jaag!!", det var trots allt inte svårt att ta sig dit. Men jag vet inte. Han vill nog inte träffa mig mer, eftersom han inte svarar när man skriver till honom på msn.

Det roliga är, att hela veckan när vi var där, så var det gråmulet, men det kommer jag inte ihåg. Jag har bara minnen från händelser, vad folk har sagt och gjort. Det är först nu när jag kollar på bilderna som jag kommer ihåg kylan.(förutom sista dagen då det helt plötsligt blev sisådära 20 grader). Men alla intryck trycker bort det dåliga vädret. Nu när jag tänker pådet så började det hagla när vi åkte vespa när vi skulle shoppa. Ett av de starkaste minnen är just på vespan. När Aymeric styrt oss igenom ännu en trafikstockning, som om han aldrig gjort annat, och man ser eiffeltornet bakom en krök som blinkar nåt så jävulskt! helt sjukt fint. Samma syn fick man när vi var på restaurangen precis bredvid. Tyvärr glömde jag kameran den kvällen, vilket är något som jag kommer ångra till den dagen jag dör...eller..ja.

Som sagt, trots allt som kanske gick fel, så har man mestadels goda minnen. Speciellt den där känslan av att "jag klarade det!" jag dog inte, jag avskydde inte maten, mina värdföräldrar var inte konstiga. Men jag tror nog jag hade klarat det ändå. Jag kom trots allt i en av de bättre, och de andra klarade sig med fint, utan att klaga. Vilket jag beundrar stort. Jag kan inte säga annat än att detta är ett minne för livet, som aldrig ska försvinna! Och jag hoppas det kommer bli fler liknande resor, när man får klara sig på egen hand och så. Sjukt häftigt. Over and out!