sandevarn

Sen kan man fråga hur djupt vänligheten egentligen går? Det känns liksom som de känt en i ett antal år. Men kanske är det så att det inte går särskilt djupt. Kanske är det så att det är ungefär på den nivån som det kommer hålla sig. Men frågan är ju då hur man vet om man egentligen är bra vänner eller inte? Det återstår väl att se. Jag får återkomma med en uppdatering kring ämnet.

Första tanken när jag steg av planet i Greenville? VARMT! Även om det regnade och var jättemulet så var det som i en regnskog. Inte för att jag någonsin besökt en regnskog, men jag slår vad om att det känns så. Taxin väntade, jag åkte och möttes av trevliga människor i receptionen på boendet.

Jag delar rum med en ganska blyg kille från Greenville som heter Cameron. I rummet bredvid bor Chris från Florida/Chicago och Hadrien ifrån Belgien. Det känns lite underligt att dela rum med andra när man är van vid sin egen lägenhet, men det går än så länge helt okej.

Campus är helt fucking underbart! Det är rätt lätt att hitta. Byggnaderna och området är skitfint (och då har jag inte ens sett allt än). Det är så amerikanskt det kan bli. Dvs STORT! Gymmet är enormt, luftkonditioneingarna är enorma och stadion är verkligen ENORM. Jag kan knappt vänta på första matchen i september. Givetvis har jag redan köpt en fin orange Tigerströja. Det verkar som om alla passar i orange här, på någon konstig vänster.

Och maten då? Tänker ni. Jo då, det finns gott om friterat, men faktum är att de har en hel salladsbar och typ 7 olika rätter att välja på varje dag, där det ofta finns hälsosammare alternativ. Förhoppningsvis behöver jag inte gå upp typ 52 kilo när jag är här (i alla fall inte med tanke på gymmet och hur mycket man svettas utomhus). Och ja, det finns en efterrättsbuffé. Men allra viktigaste är ändå glassmaskinen. Ja Nea, jag vet att du studsar av avundsjuka nu. Det finns en glassmaskin. Som man får sköta själv. Så jag var tvungen att prova igår. Det var kul. Men det får inte bli för ofta.

Nog update för idag. Hädanefter ska jag försöka hålla mig till ett ämne. Men det här var mer för att ni skulle veta att jag lever. Ska köpa amerikansk mobil idag för de gillar inte sim-kort här. Så mitt amerikanska nummer kommer snart. Puss på er.

Sommarens mål nådde jag i alla fall. -5 kilo och -5 cm i midjan. Under 90. Helt jävla underbart. Jag tänker våga vägra tjock när jag är bort. Har med ett par jeans som jag kan ha som mätstock! Haha.

Jag kommer sakna alla något fruktansvärt. Men förhoppningsvis kommer jag också finna nya kontakter som jag kan sakna när jag åker hem igen. För tiden kommer troligen gå så jäkla fort där också. Av någon konstig anledning så har tiden en förkärlek för att ha samma hastighet vart man än kommer.

Bye Sverige. Hello USA and Clemson. Be prepared, cus' Fredrik is coming to town.

"Tjugofem dagar, tio timmar, tjugo minuter och trettiotre sekunder."

Tjugofem dagar, tio timmar, tjugo minuter och trettiotre sekunder. Trettiotre har blivit trettio. Ja, ni fattar vinken. Det är ingen hemlighet att tiden hela tiden tickar på. Speciellt inte med tanke på att min nya klocka låter ungefär lika mycket som ett normal-sizeat väggur, men det var inte riktigt det jag syftade på. Det är bara en liten lätt påminnelse som ligger där bredvid sängen. En högljudd sådan. Tiden står aldrig stilla.

För en månad sedan började jag jobba. Det känns som typ igår. Om mindre än en månad sitter jag på ett stort flygplan, på väg mot ett något större land där allt stort tydligen ska vara lite större, med stor förväntan och troligtvis en dubbelt så stor dos nervositet i kroppen. Hur ska allt det få plats i mig? Just då? Troligtvis kommer jag för stunden känna mig minst på jorden. Ni vet sådär liten som man kände sig när man började första klass. Så där liten som man kände sig när man för första gången stod uppe på 5:ans hopptorn och blickade ner (faktumet att någon 5 år yngre dessutom slängt sig ut precis innan gör inte det hela särskilt mycket bättre, men det är en annan historia).

Troligtvis kommer fler tankar snurra i min skalle än vad det gjort på år och dagar. För det första kommer jag vara sådär typiskt svensk. Lite sådär konservativt fundersam så jag bara tänker på allt negativt som kan hända. Att ingen vill umgås med mig. Att jag inte kommer klara skolan. Att jag kommer gå upp 15 kilo av all smält ost, eller att planet störtar någonstans över Atlanten. Men faktum är att jag har ett smart recept mot alla negativa tankar. Jag ska bara tänka positivt. Sjukt lätt egentligen. Bara blunda och tänka på allt bra som jag vet kommer ske, istället för allt det där negativa som med en ganska stor marginal inte alls kommer inträffa.

Egentligen var det ja. Who am I fooling? Vem kommer egentligen på några positiva tankar när man är nervös? Möjligtvis elitidrottare eller något, men knappast jag. Det finns ingen medicin mot nervositet för min del. Den ska liksom vara där och älta. Det ska kännas lite skit. För det är från botten man når toppen. Man ska vara sådär liten på jorden. Den där jorden som hela tiden snurrar så att tiden bara går.

Tjugofem dagar, tio timmar, tre minuter och fyrtiosju sekunder. Sjutton minuter mindre än sist. Sjutton minuter färre att använda till positiva tankar. Sjutton minuter som precis pressat in lite mer nervositet att göra mig av med, på sjutton minuter mindre. Great.

Det var precis likadant förra året. Fast då hade jag 10 veckor på schemat. Men så fick jag gå en vecka tidigare om jag ville eftersom jag var lätt mör efter sommaren. Men när jag med snabb huvudräkning kalkylerat ut hur mycket jag förlorat på det så jobbade jag glatt sista veckan också. Nä. Det är lite som Eivor skrek ifrån källaren härromdan. "Ge honom dubbla lönen nästa vecka så jobbar han tills planet går". Snål. Pyttsan. Jag är bara ekonomisk.