sandevarn

Och så helst plötsligt var det typ över. 3 år på universitetet. Som borta med vinden. Var tog tiden vägen? Inte minst de här sista uppsatsveckorna. De har praktiskt taget ätit upp mitt liv, men plötsligt så var allt över. Nästan i alla fall. Imorgon väntar slutseminarium. Förhoppningsvis inte allt för jobbigt. Sen väntar 3 veckor av betygsgrubblande. Förhoppningsvis slipper höra ett ord om uppsatsen igen efter det. Oh vad jag för tillfället är glad att jag inte sökt in till en magister och måste skriva en till!

Jag blir så fruktansvärt trött. Jag är så obota trött på allt som har med den här jävla uppsatsen att göra nu. Jag ger snart blanka fan i skiten och låser in mig i lägenheten för att inte komma ut förrän i juli. Det känns som om allt gått i en enda berg och dalbana med lite för många uppförsbackar för att det ska vara roligt. What doesn't kill you make you stronger sägs det. Dock har det som troligtvis inte kommer ta dö på mig fått mig att må halvkasst sedan början på april, och kommer göra att jag kommer ha magkatarr i 2,5 vecka till. Underbart. Verkligen.

Nu finns nämligen en anledning till att må piss över skiten igen. Ena stunden har man fem personen för en sista fokusgrupp som behövs och allt känns som det kan gå i mål. Sen får man istället två sjukavhopp på samma kväll. Dessutom kvällen innan. Nu vill jag bara lägga mig ner och böla som en femåring. Varför kan inte allt bara få rulla på och bli färdigt smärtfritt?

Jag vet att jag bölar över ett I-landsproblem och att människor har klagat över mindre. Felet ligger nog tyvärr i pressen ifrån mig själv, som i viss mån kan vara bra. Men inte i det här fallet. Jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas vilket gör att det hämmar mig i detta fallet. Det känns bara så jäkla tråkigt att behöva falla på mållinjen.

Tiden går så fruktansvärt fort att det är läskigt. Ibland undrar man hur tiden kan fortsätta gå. Ett år. Det är helt sjukt Emelie. Hoppas du har det bra där du är.